• 2024-09-13

”Uppdrag granskning”-tittare har blivit för triggade för att ens lyssna | Fanny Svärd

”Uppdrag granskning”-tittare har blivit för triggade för att ens lyssna | Fanny Svärd

Fanny SvärdI Uppdrag gransknings nya serie går journalisten Erik Galli till nio olika nätläkarföretag i jakt på Ozempic, diabetesläkemedlet som revolutionerat även vården av fetma. Flera nätaktörer marknadsför medicinen för viktnedgång och på ett klassiskt wallraffande manér utger sig Galli för att vara överviktig med en AI-bild på en fet man. Hela sex av klinikerna skriver ut läkemedlet till honom, trots att hans BMI i själva verket är långt ifrån fetma. Ozempic som ämne kanske är söndertjatat för en inneklick i storstäder som läst ”Think pieces” i The Cut, eller för diabetiker vars liv nästan kretsar kring att få tag i den här viktiga medicinen. Men jag tvivlar på att de flesta svenskar känner till vilken oreglerad marknad vi har och vad som står på spel om läkemedlet inte hamnar i rätt händer. Därför tycker jag att Uppdrag gransknings ansats är helt rätt – att utbilda folket i vad Ozempic är, hur det skrivs ut och vilka fallgropar som finns i det snåriga systemet. Därför står jag faktiskt ganska perplex inför spöregnet av kritik som dränkt debatten om programmet.Tobias Dunér-Axelsson i Arbetet skriver om hur triggande för diabetiker det är att Erik Galli skämtsamt kallar sitt hem för ett ”methlab” när han ska injicera sprutan.Max V Karlsson på ETC skriver att det är alldeles för triggande för ätstörda att Galli under påverkan av medicinen uttrycker sig ätstört om ett bullfika på jobbet, och sedan konstaterar att det är ätstört av honom. Irena Pozar i Aftonbladet skriver att skulden för bristen på Ozempic läggs på tjocka människor som får medicinen utskriven. Detta trots att hela poängen med dokumentären är att Erik Galli inte är tjock och lyckas få tag i medicinen ändå. Granskningen tar inte ställning varken för eller emot off label-förskrivning, alltså att skriva ut diabetesläkemedel för viktnedgång. Däremot granskar den processen, och hittar uppenbara kryphål: sex av nio nätföretag skriver ut Ozempic till en pinnsmal man med magrutor. Hur är det budskapet luddigt?I sociala medier har jag sett liknande tongångar. Flera grupper som kan bli hjälpta av det här programmet verkar ha blivit för triggade för att ens lyssna. Tjocka, ätstörda, diabetiker, fattiga, folk som vänder sig till svarta marknaden för semaglutider: alla får komma till tals i dokumentären. De oseriösa vårdföretagen som roffar åt sig läkemedlet i hemliga apotek och som skickat lådor med Ozempic till en diabetesfri, smal person går helt fria från kritik och ansvar i den efterföljande debatten. Istället hakar folk upp sig på att Erik Galli hade en ätstörd tanke. Själva journalisten verkar reta upp folk bara för att han är han. I Arbetet kallas Galli för ”Edit-Tintin” och det raljeras över hans tidigare filmer om plastikkirurgi och ”rövsex för straighta”. Expressens Valerie Kyeyune Backström tycker dokumentären sänks av Erik Gallis ”mejslade mage och vassa käkben”. Är han för vacker för att göra granskande journalistik? Hade folk uttryckt sig så här om Janne Josefsson? Vad är det frågan om? Jag kan bara se det som att Galli hittat skit i hörnet och pekat på det. Och det gör folk galna, som att det är Gallis fel att skiten ligger där.