Spanien har allt – gånger två | Noa Bachner

Foto: IMAGO/BEAUTIFUL SPORTS/MEUSEL / IMAGO/BEAUTIFUL SPORTS WWW.IMAGO-IMAGES.DENoa BachnerDet säger kanske det mesta man behöver veta om detta Spanien, men inte allt.När Luis de la Fuente la sin rätt hyggliga karriär som La Liga-vänsterback bakom sig och skiftade fokus till tränaryrket runt millennieskiftet började han från gräsrötterna i Baskiens regionalligor och Club Portugalete. Vägen hit, till jobbet som förbundskapten och transportör av Spanien bort från sin mest dogmatiska epok, den Luis Enrique körde in i kvicksand i Qatar, har varit lång. Uppgiften han fick i december 2022 lika diger: Kortpassningsmalandet som marknadsförts internationellt under varumärket tiki-taka vändes emot dem. När Marocko gick vidare efter 120 utmattande minuter av långkokt hypnosfotboll kändes det som en ideologi de klamrat sig fast vid snarare än ett upphovsrättsskyddat medel för framgång. Förnyelsen lät inte vänta på sig. När de la Fuente, som dök in i förbundsvärlden efter att ha slirat runt i Sevilla, Athletic Club de Bilbao och Alavés, väl tog över landslaget hade han en rekorddynamisk generation spelare framför sig. Alla de gamla egenskaperna fanns kvar, men nu också den fysiska kraften som blivit allt viktigare det senaste decenniet. Det skulle snart visa sig att han hade rätt idéer med sig, och då saknades bara en fungerade struktur hos arbetsgivaren.”Vet inte vad han ska göra”Den fanns inte. Skandalen som kretsar kring förbundsbasen Luis Rubiales, som tvångskysste VM-guldmedaljören Jennifer Hermoso efter finalen mot England och riskerar fängelse, hade inte briserat klart när samme Rubiales och flera andra, bland annat hans ersättare Pedro Rocha, började utredas för korruption.I april tröttjade den spanska regeringen och skickade in nestorn Vicente Del Bosque, 71, som chef för en kommitté med uppgift att ”överse, normalisera och representera” förbundet medan det lappades ihop.– Det är underbart. Men jag vet inte vad han ska göra, sa de la Fuente och ryckte på axlarna.För förbundskaptenen har kaoset inneburit praktiska problem. Han var länge på väg in i EM med ett utgående kontrakt och sa till spanska medier så sent som i maj att han bara hade förlängt avtalet muntligen.Under alla dessa omständigheter – ett utskämt förbund i spillror, ett historiskt språng bort från en spelideologi som skjutsade ett av tidernas bästa fotbollslag till tre raka mästerskapsguld och formade en hel fotbollsidentitet – är det många som inte hade vunnit Nations League-slutspelet utan vidare och därefter gått segrande ur samtliga matcher i kvalet till EM.Kanske är två lag som måste besegrasMen det gjorde han, och hans Spanien har allt. Gånger två.Albanien är ett land med under tre miljoner invånare som enastående nog har gått till EM både 2016 och 2024. Dessutom bullrade deras dominanta läktararmé överlägset mest av alla gäster i Düsseldorf under sin marsch ut till arenan i dag. De vill mycket, men kan mindre.Att Spanien klarar av att vila alla och ändå vara ofantligt mycket bättre är inte häpnadsväckande. Men med tanke på hur det brukar talas om ouppvärmda reservelvor, ibland från svenska förbundskaptener som vill nyansera förluster i träningsmatcher, är det anmärkningsvärt att sitta här och se B-laget puttra på utan att ge riktigt allt och ändå, i långa perioder, pulvrisera ett motstånd som för allt i världen behövde vinna.31 bollkontakter och tolv avslut i straffområdet, medan Albanien hade sex respektive tre. Utan Nico Williams och Lamine Yamals fart, utan Pedri, Ruiz och Rodris världsklass, men med allting klart för sig.Spanien hade varit EM:s bästa lag innan den här formaliteten. De har traskat genom gruppspelet med olika spelsätt, olika spelare, olika motståndare, förutsättningar och stämningar – men med samma resultat: Segrar och hållna nollor.Resten av mästerskapet har ett, kanske två, favoritlag att besegra.