• 2024-07-26

Sigrid Bernson: ”Jag trodde jag hade fått en hjärntumör” | Nöje

Sigrid Bernson: ”Jag trodde jag hade fått en hjärntumör” | Nöje

Det är i Grekland som Sigrid Bernson kraschar. Utmattningen har då funnits vid hennes sida i flera år egentligen. Men det är först där på flygplatsen som det tar helt stopp. Sigrid har precis gästat ett avsnitt av ”Love Island”. Vinkat av alla tv-kolleger med ett soligt: ”Gud vad kul, det här får vi göra om!” Bara för att sen kollapsa på en bänk, ensam i terminalen. Där blir hon liggande i timmar. Ljuden och intrycken sveper in över hjärnan, och rör om till ett kaos:– Jag kunde inte läsa min biljett. Jag såg bara bokstäverna, och förstod ingenting. När det händer är det total panik. Att inte kunna använda sin hjärna är så overkligt.MER OM SIGRID BERNSONSigrid BernsonÅlder: 35 år.Bor: Hus i Vallentuna utanför Stockholm.Familj: Sambon Robin Bengtsson, gemensamma sonen Viggo, 1,5 år, bonussonen Wille, 10.Bakgrund: Dansare som slog igenom med ”Let’s dance” 2011. Vann tävlingen 2012 och 2014 med Anton Hysén respektive Benjamin Ingrosso, samt även jubileumstävlingen 2015. Släppte sin debutsingel 2017 och medverkade följande år i Melodifestivalen med låten ”Patrick Swayze” som tog henne till Andra chansen. Är i dag även verksam som influencer.Aktuell: Med boken ”Jag vill aldrig må så dåligt igen” som handlar om Sigrids utmattningssyndrom, men som också innehåller många nycklar, tänkta att hjälpa andra.Visa merSigrid drabbades av utmattning. Foto: OLLE SPORRONGStöd hittade hon i pojkvännen Robin Bengtsson. Foto: OLLE SPORRONGTill slut får Sigrid sinnesnärvaro nog att plocka upp telefonen och ringa pojkvännen Robin Bengtsson, som med sin röst lyckas guida henne hem till tryggheten igen.Man skulle kunna tro att Sigrid efter det här sjukskriver sig med omedelbar verkan, växlar ner och läker. Men kroppens varningssignaler har larmat för fullt länge nu, och till och med efter en ambulansfärd, följd av en natt på hjärtintensiven, så tror Sigrid att bara ett par veckors ledighet ska få henne på banan igen. I stället växer overklighetskänslorna och ångesten till det känns som att det finns ett stort svart hål i hennes hjärna:”Varje gång jag blundade kändes det som om min hjärna sögs mot det svarta hålet, och jag visste att om den nådde dit skulle jag aldrig mer vakna igen. Då skulle jag dö”, skriver hon i boken.”Jag ska inte gå och fråga honom vad han tycker”Det är fem år sen nu, och redan 2020 började Sigrid göra inlägg på Instagram om att hon varit sjuk i flera år. Berättelser som ledde till att hon blev kontaktad av Norstedts förlag med en förfrågan om att skriva bok. Sigrid tackade ja, mycket för att hon själv upplevt en stor vilsenhet kring utmattningsfrågor:– Kanske kan boken hjälpa i rätt riktning eller få någon att känna att allt kommer bli bra igen. Jag kraschade ju inte lite, utan även på stressmottagningen sa de att de skulle ta lång tid för mig och kroppen att komma i balans igen.Vad tycker Robin om boken?– Han har inte läst den.Varför inte?– Jag har sagt att han borde eftersom det står så mycket om honom. Men han sa att han ville läsa först när den är släppt. Det är fint, och på ett sätt ganska skönt. Det är ju som han säger: Det här är ju min bok om mig och min utmattning, och jag ska inte gå och fråga honom vad han tycker. ”Hur mycket jag än sprang efter mina mål, så flyttade de sig liksom längre och längre bort”. Foto: OLLE SPORRONGPojkvännen Robin kommer att läsa boken när den är släppt. Foto: OLLE SPORRONGHur känns det då inför boksläppet?– Det är jättenervöst. Men jag hoppas att man ser att det inte bara är en självbiografi, utan att jag vill att den ska vara hjälpsam för andra.Förstår du i dag varför du blev den här högpresterande tjejen. Varför du sa ja till allt?– För att jag ville lyckas, och hur mycket jag än sprang efter mina mål, så flyttade de sig liksom längre och längre bort. Dessutom levde jag mitt drömliv som artist och dansare. Jag var så himla tacksam över att det, efter några kneg-år, rullade på. Det blev större och större produktioner. Mer pengar, och jag hade inga planer på att sakta ner.Faktiskt verkar ingenting kunna stoppa Sigrid. Inte att hon får tolv urinvägsinfektioner på ett år, inte nässelutslagen som slår ut över hela kroppen, inte andningsbesvären och inte sömnsvårigheterna. De sömnlösa nätterna blir till slut en stressfaktor i sig, och en natt klockan två så får Sigrid syn på whiskyflaskan i köket. Kanske kunde en liten sängfösare vara exakt vad hon behövde.För mig så blev ett glas whisky eller vin en quick fixKände du någonsin att du passerade en gräns med alkoholen?– Ja, absolut, och jag funderade först över om jag skulle skriva om att jag drack för att sova. Men jag kände också att det var en viktig bit.– För mig så blev ett glas whisky eller vin en quick fix som jag använde i stället för att se över mitt liv och min arbetssituation. Sen var det inte som att jag satt och drack, och jag har väl aldrig varit så stor i alkoholen, utan det var mer för att ta mig över den här sömnpuckeln.Var du aldrig orolig för att bli beroende?– Nej, egentligen inte. Men i efterhand har jag förstått att jag nog hade kunnat bli det. Men där och då tänkte jag inte så.Bernson berättar att hon tog till alkohol för att kunna sova. Foto: OLLE SPORRONGSigrid Bernson längtar tillbaka till dansen. Foto: OLLE SPORRONGSigrid försöker också att inte tänka så mycket på sina panikångestattacker. Under 2019 får hon flera stycken, varav den sista slutar på hjärtintensiven på Danderyds sjukhus.– Då var jag först hemma hos Robin. Hans son hade somnat. Tur nog. Jag var i badrummet och började må väldigt väldigt illa. Sen svimmade jag flera gånger, och då ringde Robin 112. – Sen fick jag ligga på hjärtintensiven på Danderyd eftersom mitt hjärta slog ojämnt. De ville kolla varför det gjorde det, och det hade säkert med stress att göra.Mitt i det här är du och Robin nyförälskade, och avancerar snabbt mot ett liv med hus och familj. Hur kunde ni vara så säkra i er kärlek, när allt annat föll?– Svårt att säga. Jag undrade nog hur den här mannen skulle orka med mig? Det var inte alls läge. Men jag kände också en enorm trygghet hos Robin. Vi trivdes så himla bra ihop, och jag klickade med Wille (Robins son). Ingen av oss visste heller då hur sjuk jag skulle bli. Hur lång tid det skulle ta. Det tror jag är tur. För det blev att vi tog en dag i taget, och jag var mest tacksam över att han stannade kvar med mig. Satsade på mig även när jag var sjuk.”Jag var i badrummet och började må väldigt väldigt illa. Sen svimmade jag flera gånger, och då ringde Robin 112” Foto: OLLE SPORRONGParet träffades i ”Let’s dance”. Foto: JARI KANTOLA / STELLA PICTURESSigrid blev känd som dansare i ”Let’s dance”. Foto: OLLE SPORRONGVar du rädd för att bli lämnad?– Ja. Men det var mer en rädsla i mig som han var väldigt duktig på att dämpa. – Sen är det klart att jag förstod att det var tufft för honom, även om han inte sa det till mig. Att det var svårt att ha en tjej hemma som knappt orkar handla.Varför dröjde det så innan du sjukskrev dig?– Därför att jag skulle lösa problemet själv. Jag hade tänkt innan att om man blir utmattad är det väl bara att vila lite. Jag hade jättesvårt att acceptera att jag hade nått en gräns, och var sjuk på obestämd tid.– Kring det skapades också en ovisshet med mycket oro och ångest över hela min situation. Min hjärna fick därför aldrig vila även om jag låg hemma på soffan i mjukisbyxor i fyra veckor. Sigrid Bernson berättar om sin svåra tid. Foto: OLLE SPORRONGDu beskriver en depression där du till slut börjar tänka på döden?– Det var fruktansvärt. Det kändes som att jag var under vatten och inte fick luft. Man mår konstant så dåligt, att det känns som att man drunknar i det. Det var också då jag började tänka tankar kring en utväg. Jag hade aldrig planer på att ta mitt liv. Men för att jag mådde så dåligt, så tror jag att hjärnan började leta efter ett alternativ. Antingen mår du så här dåligt eller så gör du det inte. Det blev väldigt obehagligt.– Det tycker jag är det jobbigaste i boken. Att berätta att jag har haft sådana tankar som fick fritt spelrum. Det känns nästan skämmigt. Samtidigt som jag känner att det är jätteviktigt att vi pratar om sådant här. För mig stannade det vid tankar. För någon annan kanske det inte gör det.Sigrid går till slut med på att bli sjukskriven på heltid. Hon börjar med antidepressiva, ångestdämpande och sömntabletter. Den första tiden minns hon knappt. Men medicinerna börjar så småningom få effekt, och hon hittar små enkla saker i livet som hjälper: Som att kratta löv eller att lyssna på Astrid Lindgrens bekanta knarrande röst i en ljudbok. Ändrade livet efter utmattningenSigrid börjar försöka lyssna inåt och känna efter mer. Dessutom blir hon efter några månader remitterad till ett rehabiliteringsprogram på Stressmottagningen i Stockholm. – I dag är jag väldigt rädd om min energi, och kan känna att jag ibland nästan överanalyserar mitt eget mående. Jag är superrädd för att hamna i utmattning igen, för jag vet inte om jag skulle orka en gång till, och jag vill heller inte utsätta min familj för det.Så hur mår du i dag?– Tack! Jag mår bra. Jag känner mig inte sjuk längre. Men är absolut fortfarande påverkad av att ha kraschat. Jag tror inte det parasympatiska och det sympatiska nervsystemet fungerar riktigt normalt på mig. Jag är väldigt stresskänslig och kravkänslig. Sen är jag lite personlighetsförändrad, i att jag känner att jag inte har det här modet och den här oändliga energin som jag kände förr. Tidigare var jag orädd för att ta mig an saker och så är det verkligen inte i dag. Sigrid Bernson är nu tillbaka med en bok om sin utmattning. Foto: OLLE SPORRONGSaknaden efter dansenVad känner du inför att jobba igen?– Det här ämnet (utmattning) har blivit en hjärtefråga för mig och jag skulle gärna föreläsa för företag och jättegärna på skolor. Psykisk hälsa är lika viktigt som idrott, och stress kryper ned i åldrarna.Och om de ringer från Mello eller ett återuppståndet ”Let’s dance”?– Då får vi se om det passar in i livet jag lever då. Men jag saknar absolut både musiken och dansen. Särskilt dansen. Att röra sig till musik är något jag alltid mått bra av, och skulle vilja ta upp igen.– Men just nu är jag mest glad att jag tagit mig dit där jag är i dag. Jag har ett lugnare liv och mår väldigt mycket bättre i det. Det är heller inte lika viktigt för mig vad andra tycker och tänker om mig. På Instagram försöker jag vara mer vanlig. Visa mig oftare med glasögon eller osminkad, och inte ställa så höga krav på mig själv. Det har också hjälpt att bli mamma med ett liv där allt inte kretsar runt mig själv längre. – Kanske har jag mognat. Jag tror inte längre att det går att prestera sig ur en utmattning.– Nu när jag tittat tillbaka på allt, så förstår jag inte ens att jag faktiskt varit så sjuk och att vi har tagit oss igenom så många år med det här.