Så bra (eller dålig) är nya ”The crow” med Bill Skarsgård | Nöje

THE CROWActionUSA. Av Rupert Sanders. Med Bill Skarsgård, FKA Twigs, Danny Huston, Laura Birn. Längd 1:51. Från 15 år. Premiär på bio 30/8.Visa merDet kommer i och för sig inte som någon överraskning. Under de senaste veckorna har internationella kritiker nämligen inte gjort annat än att typ kräkas över filmen med omdömen som ”ofattbart gräslig”.Överdrivet? Nja… För efter att ha tittat själv måste jag tyvärr konstatera att den enda behållningen genom två timmar av deprimerande ultravåld är musiken. Precis som sin föregångare så lyfts ”The crow” anno 2024 av ett välkurerat soundtrack som sträcker sig från Joy Division till Enyas ”Boadicea”.I övrigt så irrar filmen mellan att vilja vara en brutal ”John Wick” och en mörk ”Euphoria”. Två tonlägen som dessvärre mest skär sig i den sönderhackade mixen. Somliga influenser är förstås även hämtade från originalet som med sin blandning av metal, goth och grunge var så djupt rotad i nittiotalets modemedvetna MTV-era att den lika gärna skulle kunna stöpas om till ett glossigt magasin.Nya ”The crow” är mindre av heroin chic, och desto mer av väldeffad manlig överkropp och tatueringar. Det låter möjligen lite ”Paradise hotel”, men Bill Skarsgård ser snarare ut som en typisk Södermalmshipster på glid i Berlins nattliv. Åtminstone till en början. Filmen har fått ett svalt bemötande. Foto: Larry Horricks / CROW_Day29-7255.ARWI den första halvan, som jag skulle säga ändå är tittbar, så möts hans trasiga Eric och den lika trasiga Shelly på ett slutet behandlingshem där alla intagna bär rosa mysdressar. Kärlek spirar, men rymmer gör de först när Shellys förflutna kommer ikapp henne i form av otäcka gangsters som eventuellt har slutit ett övernaturligt förbund med djävulen samtidigt som de håller på med trafficking av musikaliska underbarn. Typ. Det låter rörigt eftersom det är rörigt.I sin egen lilla värld får Eric och Shelly sen en kort smekmånad då de röker på, tatuerar sig, vaskar champagne, läser Rimbaud, och ligger, innan de båda mördas av nämnda gangsters. Men Eric återuppväcks av mystiska högre makter, och ingår i en pakt som går ut på att Shellys själ skonas från helvetet, om bara han först tar strid för det goda och dödar djävulens alla hantlangare.Att slåss för det goda visar sig i det här fallet vara att halshugga, lemlästa och i största allmänhet slakta kanske två dussin säkerhetsvakter i samband med en bombastisk operaföreställning. Samtidigt som Eric självskadeglatt vältrar sig i sin egen smärta, genom att ta varje kula, eftersom hans nya odöda tillvaro innebär att han känner alla skotthål och knivhugg, innan hans kropp självläker.Det är visuellt extremt. Ja. Men det känns också som att jag sett det här med en overkligt tränad Skarsgård, marinerad i blod, svett och tårar, så många gånger nu att det liksom inte biter längre. Framför allt inte när det, som i det här fallet, inte finns någon direkt bakgrundshistoria eller för den delen estetik för rollfiguren att bottna i. När Brandon Lee i lack och läder utstrålade något genuint rock-trashigt, så blir den utsmetade eyelinern aldrig mer än Joker-smink i Bills ledsna ansikte. Han är visserligen ett välspelat och vackert lik, men det hjälper inte när allt annat är en besynnerlig blöt misär där dysfunktionellt bohemliv, drogromantik och prostitution ska samsas med dataanimerade kråkor, ockulta djävulsramsor, krossat kött och uthängande tarmar.