Så bra är ”Tomten är far till alla barnen” på Cirkus

Publicerad 16 nov 2024 kl 11.30Stånkande sex i garderoben, den grabbiga bastun, fittkartan, och kaoset runt en vasektomi. Ja, det mesta står intakt när kultkomedin ”Tomten är far till alla barnen” nu uppdaterats för scenen. Men den värsta homofobin, rasismen och kvinnosynen är borta, vilket känns som ett nödvändigt, men svårnavigerat val. Foto: John Resborn Foto: John Resborn Foto: John Resborn Foto: Maria BranderSå bra är ”Tomten är far till alla barnen”TOMTEN ÄR FAR TILL ALLA BARNENCirkus, StockholmSpelas: Till och med trettonhelgenVad: Kjell Sundvalls komedi från 1999, med Peter Haber och Katarina Ewerlöf i huvudrollerna, har med tiden blivit en svensk julklassiker. Nu kliver berättelsen ut på teaterscenen.Vem: Liv Mjönes och Linus Wahlgren gör huvudrollerna, och flankeras av bland andra Eva Röse, Fredrik Hallgren, Julia Dufvenius, Magnus Betnér, Clara Henry och Anton Lundqvist. Rikard Bergqvist står för regi och manus. Monica Rolfner för originalmanus och bearbetning.Visa merDet är ju själva råheten och karaktärernas osympatiska drag som lite är poängen när bonusfamiljen samlas för att fira jul i en salig röra av barn, exmakar och nya fruar. Men medan kritikerna 1999 hade svårt att enas kring om satiren var träffande eller för ytlig och grov, så tog publiken den till sig. Eller som Glenn Hysén faktiskt uttryckt sig: ”Världens bästa film, jag skrattar röven av mig”.Skratta röven av sig kan man göra även på Cirkus. Bara den mysiga scenografin har något livsbejakande i sig med en roterande scen som får blicken att röra sig åt alla håll, och matchar berättelsens rastlösa flöde. Men framför allt så är föreställningen ofta väldigt rolig, och vad som först känns som en myrstack av skådespelare, utvecklas snart till ett väloljat och briljant ensemblespel där replikerna studsar som snygga passningar. Alla får glänsa på sitt sätt, i vad som är varsamma uppdateringar av de gamla karaktärerna. Sara och Janne (Mjönes och Wahlgren) brottas med den egna präktigheten, Gunnar (Betnér) har ingen rinnande snus längre, utan har blivit en ”SD-idiot” (i alla fall i tonåringen Jeanettes ögon), medan Eva Röse och Julia Dufvenius (i Jessica Zandéns och Nina Gunkes roller) framstår som en odräglig och syrlig Patsy och Edina-duo.Att Marika (då Helena af Sandeberg, nu Clara Henry) skulle vara lesbisk är dock ingen grej längre, utan den ofiltrerade grannen har i stället blivit en sanningssägare någonstans på autismspektrat. Med ett ständigt droppande av fenomen som skärmtid, gängkriminalitet, pandemi, ryssen, orten-killar och att bli skammad på sociala medier är det också tydligt att man vill placera föreställningen i nuet, vilket paras med en inbjudande ton och en hög medvetenhet om att åskådarna ändå är där för att höra gamla hits.Så till den grad att när rollfigurerna undrar vad det är för fel på Gunnars grogg, så kommer ett rungande ”den är schlut” från publiken. Medan ”dö, tomtejävel” har fått bli ett actionladdat musikalnummer med Linus Wahlgren i fokus. Han är kanske den enda som verkligen kan sjunga i gänget, men låtarna bär generellt ändå eftersom de är finurligt infogade som mardrömmar eller urspårade fantasier om vem som legat med vem. Något som blir ett avväpnande sätt att hantera kåtheten och frustrationen från filmen där Janne inte stod ut med att Sara legat med ”hela bygden”. Men också ett grepp som ibland förvrider den tindrande julen till skräck.Inte med samma mörker som i ”Fanny och Alexander” som just nu spelas på Galeasen, bara tvärs över vattnet från Cirkus. Men i sättet att använda barnets blick, den oberäkneliga vuxenfyllan och sexanspelningarna, som en bucklig skrattspegel har de ändå något gemensamt.Det blir ett slags karnevalsk galenskap som får processa alla fula tillbakahållna tankar och känslor, misstankar och anklagelser, så att vi till sist kan landa mjukt i idyllen igen. Hemligheten bakom ”Tomten” som älskad tradition finns kanske också just här: Inte bara i garvet, utan som ett snällt och själsligt reningsbad inför julen.