Så bra är ”Det kunde varit vi” | Nöje

”Det kunde varit vi” handlar om hur människor med utvecklingsstörning systematiskt placerades på institutioner och isolerades från omvärlden. För en del är det en bekant bit av det förflutna, men en som vi antagligen inte förstått vidden av.”DET KUNDE VARIT VI”DokumentärSverige. Av Björn Tjärnberg, Rebecca Brander. Med Emma Örtlund, Ida Johansson, Pär Johansson, Nicklas Hillberg. Längd: 1:31. Från: 7 år. Premiär på bio 11/10.Visa merInte ens jag har gjort det, och då är jag ändå mamma till en pojke med ett soligt leende och en intellektuell funktionsnedsättning. Hade vi levt under 1900-talets första hälft, så är sannolikheten stor att han hade tagits ifrån mig medelst starka auktoritära rekommendationer och beslut.Den insikten är så svår att jag medvetet undvikit dokumentärer som SR:s ”Vipeholmsanstalten” eller filmen ”Sockerexperimentet” från i fjol. Barmhärtigt nog så tacklar Glada Hudik-teatern ämnet med en för dem typisk humor. Man är också tydlig med att man inte vill peka finger utan i stället försöka förstå mekanismerna bakom den avhumanisering som så småningom ledde fram till medicinska experiment och död.Formen är en roadtrip, lite dömd att eka av Filip och Fredriks ”Den sista resan”, även om den spelades in långt tidigare. I en husvagn umgås Emma Örtlund och Ida Johansson från ”Catwalk”, och får svara på Glada Hudik-grundarens Pär Johanssons existentiella frågor om vad de är rädda för (att bli bortlämnade), om de hade önskat att det var födda utan utvecklingsstörning (nej) och om de förstår att de i en annan tid hade spärrats in på anstalt (ja).Glada Huddik tar med tittarna på en resa.Det är hjärtskärande, men också ett av många pedagogiska knep som filmen använder för att vi ska förstå hur placeringarna inte bara stal livet från utvecklingsstörda, utan skapade djupa sår i familjer genom generationer. På vägen träffar gänget också en släkting till en liten fyraårig pojke som i början på 1900-talet placerades på ett hem eftersom han hade epilepsi och en lindrig intellektuell funktionsnedsättning. I dramatiserade scener skriver han till mamma om sin hemlängtan i brev som aldrig skickas, men som bevarats i journaler till eftervärlden. ”Ytliga känslor” och tjat, förklarar överläkaren för mamman som undrar hur pojken mår. Hem kommer han aldrig igen, utan begravs efter sin död i tuberkulos i Lund, utan gravsten och utan namn. Där under den så kallade Vipeholmsstenen vilar han tillsammans med ytterligare drygt 500 patienter från perioden 1935-1965.Att detta nattsvarta arv inte vädrats mer känns efter filmen som en skam. Var är minnesdagarna? Upprättelsen? Ilskan som ser till att det här aldrig får hända igen?Kan det faktiskt göra det? ”En speciell mix av mänsklig värme och ett totalt förkrossande tidsdokument”, skriver Maria Brander.”Det kunde varit vi” lyfter hur särskilt rasbiologin och förintelsen starkt påverkade synen på intellektuellt funktionsnedsatta. Filmens experter resonerar kring hur risken för att historien upprepar sig blir större ju mer ett samhälle värderar människor olika.Här finns några trådar i filmen med potential att spinna vidare på, gå djupare. Och ibland känns det som att ”Det kunde varit vi” slits mellan att vara en historisk dokumentär och feelgood laddad med landskapsvyer. Vissa trådar, som en om forskning kring eutanasi på utvecklingsstörda, lämnas lite olösta.Men som helhet blir ”Det kunde varit vi” en speciell mix av mänsklig värme och ett totalt förkrossande tidsdokument. De är en lärorik strimma hopp som ger bränsle åt tankarna. Och jag kan inte låta bli att undra hur långt skuggan från till exempel Vipeholmsanstalten faktiskt sträcker sig, och hur den i dag påverkar vår syn på våra svagaste och rätten till ett värdigt liv.