Recension ”Tunna blå linjen” säsong 3 – sista säsongen

Om något ska sammanfatta sista säsongen av ”Tunna blå linjen” så är det Oscar Töringes mörkar ringar under ögonen. Hans Magnus och flera av de andra rollfigurerna är ständigt en sekund, en minut, en timme eller en dag från att bryta ihop. Ärren – framför allt de inre men även de yttre – är en påminnelse om det påfrestande yrke de har valt liksom ett sätt för huvudförfattaren Cilla Jackert att så sakteliga bygga berättelsen till ett för tittaren emotionellt tillfredsställande avslut. ”TUNNA BLÅ LINJEN” – SÄSONG 3Manus: Cilla Jackert, Regi: Jimmy Olsson, Saara Cantell, Olof Spaak. Med: Amanda Jansson, Oscar Töringe, Per Lasson, Malou Marnfeldt, Sandra Stojiljkovic, Anna Sise, Mustafa Al-Mashhadani, Charlotta Björck, Linus James Nilsson med flera. Premiär: 27 september på SVT Play. Första avsnittet sänds även 29 september i SVT. Visa merInledningsvis är tonen i tredje säsongen strikt, som att varenda onödig bildruta klippts bort och endast kärnan av vad ”Tunnan blå linjen” kan vara finns kvar. Efterhand släpps det rigorösa greppet med följd att rollfigurernas berättelser öppnas upp en aning. Ett större svängrum är inte alltid till seriens fördel; spänsten mellan sekvenserna blir svagare vilket får som följd att tittarens engagemang inte når samma höjder.Därmed aldrig sagt eller skrivet att ”Tunna blå linjen” famlar under de här sex sista avsnitten. Snarare är ribban satt så högt att den nästan är omöjlig att nå, i alla fall vid upprepade tillfällen. Därför är det förstås rätt val av Jackert, produktionsbolaget Anagram och SVT att sätta stopp efter tre säsonger. Sista säsongen av ”Tunna blå linjen” har premiär 27 september i SVT Play. Foto: Anders Nicander / SVTSandra Stojiljkovic och Anna Sise. Foto: Anders Nicander / SVTSäsong 3 är den sista för ”Tunna blå linjen”. Foto: Anders Nicander / SVTTredje och sista säsongen låter verkligheten sippra in med fokus på gängkriminalitetens konsekvenser samt ett antal andra samtidsmarkörer som hot mot politiker, tonläget på sociala medier, narkotika och sprängningar. Lyckligtvis har ”Tunna blå linjen” fortsatt inga ambitioner att låta seriens handling växa utanför Malmös gator. Perspektivet utgår från rollfigurernas val och reaktioner samt kommer ur de situationer som uppstår organiskt. Det finns en ologisk logik i serien vilket är vad som från start har gjort ”Tunna blå linjen” realistisk. Det, och den värme och medmänsklighet som hittas i handlingen och hos rollfigurerna förklarar dess dragningskraft och tittarsuccé. Amanda Jansson spelar Sara i ”Tunna blå linjen”. Foto: Anders Nicander / SVTSista säsongen börjar delvis på en annan känslomässig plats. Trots att huvudrollfigurernas uppgivenhet nära nog går att ta på sjunker serien aldrig ner i det alltför dystra. Därifrån dras linjer som växer samman, går isär och håller ihop. Emellanåt blir vissa sekvenser för övertydliga, som att replikerna och bildspråket aldrig träffat varandra tidigare. Stundvis – notera att det är vid få tillfällen – är även dialogen ett hinder för att tittaren verkligen ska känna det som förmedlas. Mest motstånd möter den diskussion om Gud och kristendom som aktualiseras genom Saras tro. Visst, det är en naturlig del av serien och något som etablerades tidigt, men ställd på sin spets blir genomförandet mestadels klumpigt. Den allra sista bilden i ”Tunna blå linjen” är på ett barn. Som att serien vill hamra in att det är där framtiden hittas och att det är för henne och mången fler som rollfigurerna kämpat. Klyschigt, men även överraskande effektivt.