Pass på för prequels – frukta även fortsättningar | Mattias Bergqvist

Michael C. Hall som Dexter Morgan. Foto: Randy Tepper/Showtime / SkyShowtimeMattias BergqvistMiami på 90-talet. En ung Dexter Morgan. Vad kommer att hända? Alla som har sett ”Dexter” vet vad som väntar längre fram. Det är knappt så att rollistan –bland andra Christian Slater, Patrick Gibson, Molly Brown, James Martinez, Christina Milian, Patrick Dempsey och Sarah Michelle Gellar – gör att serien som SkyShowtime kallar en prolog blir mer tilltalande på papperet. ”Dexter” fick åtta säsonger. Ett antal år efter det där slutet – det är exakt så tillgjort och sämst som du minns det – kom en uppföljare, ”Dexter: New Blood”. De avsnitten var mer eller mindre meningslösa och hade få ljusglimtar. Prequel-serien har fått titeln ”Dexter: Original sin”. Hur den ska förklara tillbakablickarna i originalserien är en sak, en helt annan är vad som driver tv-kanaler, streamingföretag, kreatörer och skådespelare att vilja berätta om, som i detta fall, ett tidigare skede i en rollfigurs liv? En någorlunda säker investering är ett svar. Med en prequel är tv-tittarna redan bekanta med varumärket, vilket på förhand blir ett sorts garant för en trogen publik. På det finns förhoppning om att en yngre målgrupp ska se ”Dexter: Original sin” och därefter vilja se originalserien. En prequel öppnar dessutom upp för ytterligare avsnitt skulle serien vara framgångsrik.  Bob Odenkirk som Saul Goodman i ”Better call Saul”. Foto: Greg Lewis / © 2019 AMC Network Entertainment LLC. and Sony PVad begreppet prequel egentligen innebär går att diskutera i evigheter. Är ”Better call Saul” exempelvis en sådan? Nej, vill jag hävda. Det är en spinoff som vidgar en tv-universum med fokus på andra huvudrollsfigurer jämfört med originalserien ”Breaking bad”.   En prequel vill förklara saker som händer i originalserien. Här finns ett linjärt och ofta störigt orsak-och-verkan-berättande. I stället för att fokusera på en så bra berättelse som möjligt, tvingar en prequel fram nödvändigheten att skriva förklaringsmodeller som inte ska existera på annat ställe än i tittarens fantasi. För tv-chefer är detta mumma eftersom det minimerar risken att förstöra tittarens minne av originalserien. Trots det innebär en prequel motsatsen för tittaren: Berättandet kan inte ta några risker utan måste följa en logik som inte alltid är den bästa för serien.    Emma D’Arcy i ”House of the dragon” säsong 2. Foto: /HBO / AVALON / STELLA PICTURES//HBO / AVALON AVALONEn av de mest omtalande prequel-serierna de senaste åren är ”House of the dragon”. Här är reglerna ändå annorlunda. ”House of the dragon” utspelas visserligen före ”Game of thrones”, men är fristående då serien baseras på andra böcker än originalserien. Trots det, berättade huvudförfattaren Ryan Condal när jag pratade med honom inför premiären av ”House of the dragon” säsong 2, fanns tidigt en press just för att serien är en prequel. – Med första säsongen handlade det om att skapa en serie som kunde stå på egna ben i ett så älskat franchise som ”Game of thrones”. Så här i efterhand kan jag säga att det var just det som hemsökte mig under de tre år det tog att få i gång första säsongen, sade Ryan Condal och fortsatte sedan: – Men jag vill påstå att vi lyckades med det som vi ville göra: Att berätta en historia som visade aktning för ”Game of thrones” och samtidigt hittade sin egen väg.   Nåja. Alla tv-serier styrs till syvende och sist av tittarens emotionella engagemang. Ett produktionstekniskt mästerverk kan vara imponerande att se och samtidigt trist och tråkigt. Problemet med prequels och även serien som flera år senare får en fortsättning är att det tar död på det bästa med tv-dramatik: Att överraska och kräva av tittaren att tänka nytt, kanske tänka om och framför allt vända sig inåt med nya frågor om livet vi levt och lever.