Mysteriet blir irriterande ofullständigt | Nöje

Det är kanske inte så konstigt heller. ”Mother, couch” bygger på Jerker Virdborgs roman ”Mamma i soffa” (2020) som nu blivit amerikansk film under ledning av den svenska debutanten Niclas Larsson som lyckats fånga imponerande mycket stjärnglans på bioduken.Mamman spelas av den majestätiska Ellen Burstyn, 91, som för sig på ett sätt som bara den gamla skolans ikoner kan. Medan hennes barn gestaltas av Rhys Ifans, Lara-Flynn Boyle (”Twin peaks”) i en underhållande kedjerökande comeback, samt Ewan McGregor som i rollen som det yngsta syskonet är den som duktigt försöker mota bort kaoset. Dessvärre till priset att han missar sin egen dotters barnkalas. SÅ BRA ÄR ”MOTHER, COUCH”DramakomediUSA. Av Niclas Larsson. Med Ewan McGregor, Rhys Ifans, Lara Flynn-Boyle, Ellen Burstyn, F. Murray Abraham, Taylor Russell. Längd: 1:36. Från: 11 år. Premiär på bio 5/7.Visa merSommarluften är dallrande kvav, parkeringsplatsen utanför det trista möbellagret agerar stekpanna i solskenet, och bland de vindlande gångarna av kartonger prövas tålamodet till bristningsgränsen. Det är en jordnära ton som snabbt övergår i en betydligt mer drömsk surrealism, där affären blir en labyrint kantad av Ikealiknande miljöer som faktiskt går att bo i. Med mamma klistrad vid soffan, så blir det också så för McGregors David. Tyvärr tolkar han det först som en invit när butiksbiträdet Bella (Taylor Russell) erbjuder honom en dusch. Ett klumpigt, men inte obegripligt misstag, då Bella befinner sig exakt på gränsen mellan serviceinriktad och förförisk: Å ena sidan är hon totalt oskuldsfull med vit blus, prydlig page och behagligt len röst. Å andra sidan kan hon plötsligt bli bryskt bestämd. Det är en psykologisk glidning som faktiskt gör henne till filmens mest spännande rollfigur. Att F. Murray Abraham (”White lotus”) dyker upp som tvillingbröderna Marcus och Marco (en snäll och en galen) är dessvärre mindre givande, men bidrar till tonen där tristessen plötsligt bryts av slagsmål och blod. För att sen mest bli hallucinatoriskt flytande.Bilderna är ofta otroligt vackra, inte minst den där McGregor avtecknar sig mot geometrin hos en gammeldags neonskylt av kolossala proportioner. Experimentlusten är det inget fel på, men Niclas Larssons film känns i slutändan mest poänglöst rörig. I instängdheten på möbellagret skymtar ett känslomässigt starkt kammarspel, men det bryts av berättelsen om Davids familj som lika gärna hade kunnat tillhöra en annan film. De vuxna syskonens tjafs kring barndomsår får aldrig tillräckligt mycket djup för att bli psykologiskt intressant. Till slut lämnar mamma soffan. Men mysteriet blir ändå inte mer än irriterande ofullständigt.