Marius är ett misslyckande – och hovet betalar priset | Sara Mitchell-Malm

Sara Mitchell-MalmMin egen första son fyllde nyligen ett. Jag är alltså så pass nyvaken i föräldrarollen att jag fortfarande gnuggar moralkaksgojs ur ögonen.Insikten att jag för all framtid kommer fullkomligt kapitulera bara han älskar mig tillbaka är ännu ganska rå.Han är å andra sidan tretton månader och den värsta otjänst jag kan göra honom i blind moderskärlek är att låta honom fortsätta använda sugrörsmugg för att han inte gillar att lära sig dricka ur glas.Vad vet jag om hur det känns att ha en son som slår. Men vi spelar inte heller efter samma regler, jag och Mette-Marit. Jag skulle aldrig få en heads-up av polisen att min son snart ska gripas för ett brott.Han skulle aldrig kunna gömma sig bakom min titel för att säkra att de kvinnor han eventuellt utsätter skulle dra sig för att våga berätta.Och jag har inte heller en skattefinansierad multimiljonlön för ett jobb där det ingår i arbetsbeskrivningen att vara moraliskt klanderfri och att sätta rollen före jaget.Att drottning Elizabeth nätt och jämnt kom undan med ursäktandet av prins Andrew var tack vare lång och trogen tronatjänst. En lyx som Mette-Marit knappast har.Hon får helt enkelt inte bete sig på det här viset. Det var inte i går hon gav sig in i den här kungliga leken. Det är alldeles för sent att komma nu och säga att man inte tål den.Hur skit man än mår över att ha misslyckats att fostra ett pojkbarn till en man som inte förtrycker eller skadar fastän han kan.Kanske känner hon sig medskyldig i sonens missbrukssjukdom – vilken han alltså framfört som orsak till erkända våldshandlingar – eftersom hon slängde in honom i ett liv i strålkastarljuset.Kanske har hon dåligt samvete för att hennes son smetar ner det norska kungahuset med kriminella kopplingar och kvinnomisshandel.Kanske är det bara så att det kungliga ämbetets anseende inte har en sportmössa mot den vanvettiga kärleken till ett barn.