Ludmila avslöjar sanningen om dopingfallet: ”Självmord genom ombud” | Friidrott

Ludmila Engquist. Foto: SVTJohan och Ludmila Engquist. Foto: GISELA SVEDBERGI oktober 2001 samlar Ludmila Engquist en mindre skara journalister på ett hotellrum i Köpenhamn. – Det här är inget försvar. Jag ville bara berätta för er hur det här kunde hända, säger en tårfylld Engquist. Vad hon pratar om känner ni till vid det här laget. OS- och VM-guldmedaljören hade medvetet tagit anabola steroider – och visste att hon skulle åka fast efter att ha lämnat ett dopingprov i norska Lillehammer. Ludmila Engquist var på träningsläger i Lillehammer för bobsatsningen hon inlett efter friidrottskarriären. Men det som skulle bli en resa mot ett nytt OS-guld blev något helt annat. ”En fullständig mardröm”, menar Engquist i självbiografin ”Ludmila – svenskare kan ingen vara”, skriven tillsammans med Johar Bendjelloul och Henrik Johnsson. ”Det hade varit en offentlig förödmjukelse”Konflikter i laget, rädsla över att krascha och ekonomisk stress ledde Ludmila Engquist in i en depression. Hon började ta antidepressiva tabletter och ville inget hellre än att avsluta satsningen. Något hon upplevde som omöjligt. ”Att ge upp hade varit en offentlig förödmjukelse. Dessutom var allt min idé från början. Allt vilade på mina axlar. Det fanns ingen återvändo”, skriver hon i boken. Men under ett besök i Ryssland hittade hon till slut sin utväg. Ludmila Engquist släpper en självbiografi Foto: ForumI sin gamla hemstad Krasnodar gick Ludmila Engquist in i en butik för kroppsbyggare, och hittade en burk proteinpulver. Den innehöll metandrostenolon – en anabol steroid som även gått under namnet ”ryssfemmor”. Engquist köpte med förpackningen hem till Sverige, och under hösten 2001 började hon blanda pulvret med vatten. ”Jag struntade i att titta på doseringen, hällde bara i mig några skvättar då och då under några dagar”, skriver hon. Nya förklaringen: ”Skulle slippa lida”Någon månad senare, på den avskilda pressträffen i Köpenhamn efter att hon åkt fast, menar Ludmila att hon använt doping för att få tillbaka självförtroendet och bränna fett. Men i den nya boken kommer alltså en ny förklaring. Engquist menar att hon tagit den förbjudna substansen med en förhoppning att bli avslöjad. ”Jag skulle bli avstängd från all idrott för alltid, jag skulle inte behöva lida mer”, skriver hon. ”Nu skulle dopningspolisen ta mig. Ett självmord genom ombud, som när en desperat brottsling störtar mot beväpnade poliser för att få bli skjuten till döds”. Det var med lättnad som Ludmila Engquist till slut lämnade över dopingprovet till kontrollanterna i Lillehammer. Hon berättade direkt vad provet skulle visa. Dagen efter lämnade hon Lillehammer och boblaget. ”Jag har inte haft kontakt med någon av dem sedan dess”. Efter dopingskandalen flyttade Ludmila Engquist till Spanien med sin dåvarande make Johan. De flyttade tillbaka till Sverige en kort period när sonen Elias fötts, men sedan 2013 bor hon återigen på den spanska sydostkusten. ”Min svenskhet har kommit smygande, det har varit en långsam process som pågått i mer än ett kvarts sekel”, skriver Ludmila i ”Svenskare kan ingen vara”. ”Nu, ett kvarts sekel senare, är jag verkligen svensk. Det tog bara lite tid. Och jag upptäckte det först när jag lämnat Sverige”.