Längst högerögon röster kraftigt och slår tyska AfD

Högerextrema partier är på frammarsch i stora delar av Europa, och Italiens premiärminister Giorgia Meloni anar ett stort ögonblick.

”Vi står på tröskeln till ett avgörande val”, säger Brothers of Italy-ledaren till en fullsatt sal i Madrid via videolänk. Marine Le Pen från Frankrikes National Rally är på första raden, tillsammans med Santiago Abascal, som leder Spaniens Vox-parti. ”Vi är motorn i vår kontinents renässans”, förklarar den italienska premiärministern innan han väckte sin publik till stående ovationer.

Extremhögern har vunnit val i Italien och Nederländerna, leder opinionsmätningarna i Frankrike, Österrike och Belgien och har en andel i Finlands och Slovakiens regeringar.

Nu kan de säkra mer än tre av var 10:e röst när EU:s 27 stater röstar i EU-valet den 6-9 juni, och bli en mäktig kraft i Europaparlamentet.

Instridiga strider hotar att ta glansen av den extrema högerökningen – på grund av en rad skandaler kring Tysklands AfD.

Det är därför AfD:s allierade i EU har kastat ut det tyska partiet ur deras högerextrema Identitet och demokrati (ID) grupp i EU-parlamentet.

De vill inte ha något att göra med ett parti vars toppkandidat, Maximilian Krah, har avslöjat pinsamma åsikter om Adolf Hitlers Waffen-SS och vars nummer två står inför anklagelser om att ha tagit pengar från Vladimir Putins Ryssland – anklagelser han förnekar.

Den typen av association är det sista Marine Le Pen behöver. Hon har kämpat i åratal för att avgifta sitt parti från sin fars extrema åsikter, som grundade National Rallys föregångare och dömdes för att bagatellisera Förintelsen.

Hennes parti ligger nu på runt 30 % i opinionsmätningarna och hon är favorit att bli Frankrikes nästa president 2027.

Extremhögerns största framgångssaga i Europa, Giorgia Meloni, har också stora förhoppningar. Hennes ambition är att skapa en högerkraft som ska ta ansvaret i Bryssel.

”De kommer att ha många fler människor [in Parliament] och dessa människor kommer att mainstreamas eller normaliseras av sin närvaro”, säger Sabine Volk, en nära observatör av extremhögern vid universitetet i Passau i Tyskland.

Om Melonis EU-grupp, European Conservatives and Reformists (ECR), gör bra ifrån sig i valen finns det en chans att de kan hitta en gemensam grund med mitten av högern om EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen.

Ms von der Leyens European People’s Party kommer sannolikt att sluta som den största gruppen och hon har lämnat dörren öppen för en allians med ECR så länge de är pro-Europa, pro-Ukraina och till förmån för rättsstatsprincipen.

I ECR ingår inte bara Brothers of Italy, utan även Polens högerpopulistiska oppositionsparti, Lag och rättvisa, Spaniens Vox, Riikka Purras Finnsparti – en del av den finska regeringen – och Jimmy Akessons Sverigedemokrater, som arbetar med den svenska regeringen utan vara i den.

Det är svårt att föreställa sig att de alla skriver under på Ursula von der Leyens krav, särskilt när vissa mittenpartier i hennes grupp inte ens skulle acceptera en sådan allians. Men om de gjorde det, skulle EU-parlamentet kunna styra politiken i dramatiskt olika riktningar, när det gäller grön politik, migration och asyl.

Om de två högerextrema grupperingarna – ECR och ID – på något sätt skulle övervinna sina interna meningsskiljaktigheter, så skulle de också kunna bilda ett mäktigt block.

Sabine Volk är mycket tveksam till ”en megakoalition” av högerextrema partier, liksom Matthias Dilling, en europeisk politikspecialist vid Swansea University.

”Extremhögern i Europa har haft en historia av splittring”, säger han. ”Jag vet inte om vi skulle se en enda extremhögergrupp eftersom de fortsätter att vara, internt, ganska heterogena.”

I ID-gruppen, som är hem för Frankrikes National Rally, ingår även Italiens Liga, Österrikes Frihetsparti (FPÖ), Geert Wilders Frihetsparti i Nederländerna, Belgiens Vlaams Belang och Dansk Folkeparti.

Åsikterna går isär om vad som gör ett parti till högerextremt, men Marine Le Pen, liksom Mr Wilders, protesterar mot etiketten.

Den holländska statsvetaren Cas Mudde – kanske den mest kända observatören av Europas extremhöger – säger att den i sin kärna kombinerar nativism, auktoritärism och populism. Han definierar nativism som en ”främlingsfientlig form av nationalism”.

Medan Frankrikes National Rally och Brothers of Italy har arbetat hårt för att avskaffa den högerextrema etiketten, säger Matthias Dilling att Cas Muddes tre pelare är ”väldigt tydligt närvarande” i båda partierna.

Sabine Volk säger att politik för invandring och antifeminism ofta knyter högerextrema rörelser samman. Vissa partier kan stödja jämställdhet, men helst skulle föredra att kvinnor stannar hemma, hävdar hon.

Brothers of Italy drev nyligen igenom en lag som tillåter anti-abortgrupper att komma in på abortkliniker för att försöka stoppa kvinnor från att avsluta graviditeter.

Även om vissa kommentatorer ser Ungerns styrande nationalistiskt-konservativa Fidesz-parti som högerextrema, är de inte i någon av de högerextrema grupperna.

De flesta högerextrema partier har traditionellt sett försökt utmana EU som en överstatlig kraft, och många gör det fortfarande.

Men Melonis parti har lämnat bakom sig sitt ”en gång häftiga motstånd mot Bryssel”, säger prof Leila Simona Talani från King’s College London. Hennes europeiska valmanifest säger ”vi vill att Europa ska vara en politisk jätte med en ledande roll internationellt”.

Samtidigt kämpar Österrikes Frihetsparti (FPÖ) sin valkampanj med parollen ”Stoppa EU-galenskapen”, mot bakgrund av att Volodymyr Zelensky kysser EU-kommissionens ordförande och buzzfraser som ”asylkris”, ”ekokommunism” och ”corona-kaos”.

Trots en rad nationella skandaler leder FPÖ-ledaren Herbert Kickl i EU-valmätningarna och kan vinna nationella val till hösten.

Euroskeptisk retorik är fortfarande utbredd på extremhögern, men det talas mindre nu om att lämna EU.

Geert Wilders Freedom Party stödde en nederländsk ”Nexit”-folkomröstning för att lämna EU men säger nu: ”Jag ser att det inte längre finns stöd för en Nexit i Nederländerna”.

Detsamma gäller för partiet Finns, som inte längre aktivt söker ett finskt utträde, eller ”Fixit” ur EU längre: ”Det är inte realistiskt att Finland ensidigt skulle lämna EU” inom en snar framtid, står det.

Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson har inte lagt ner idén helt, och vill ta bort Sveriges EU-medlemskap ur sin grundlag.

Marine Le Pen har heller aldrig varit ett fan av EU, men hon talar inte längre om att lämna det. Hon har försökt anklaga dess tjänstemän för att ”främja islamism och wokeism” och för att försöka skrota Europas gränser. Hennes parti leds nu av Jordan Bardella, som är etta på EU-vallistan. Men en före detta chef för EU:s Frontex gränsbyrå, Fabrice Leggeri, är nummer tre.

Hur detta lapptäcke av nationalistisk politik utspelar sig i Europaparlamentet efter omröstningarna den 6-9 juni är svårt att förutse.

Men partierna längst till höger är långt bättre organiserade än tidigare, vilket Madridrallyt visade. Till och med Argentinas president Javier Milei var där.

”Det är en del av en lång bana [for the far right] att knyta internationella band och internationella nätverk”, säger Matthias Dilling.

Frågan är om de har samma ambition som Giorgia Meloni.

”Jag vill prova något som inte är lätt men fascinerande, för att upprepa i Europa vad vi har uppnått i Italien”, sa hon till italiensk TV.