Jenny Rissveds brons är en magnifik comebackstory | Albin Julin

Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN Foto: ERIK S. LESSER / EPAAlbin JulinHistorien om en av svensk idrottshistorias största skrällar, en okänd 22-åring som kör hem ett OS-guld i mountainbike från ingenstans, blev snabbt en historia om någonting annat. Året efter det där bragdloppet i Rio kom plötsligt beskedet att Rissveds skulle ta en tävlingspaus. Den varade i två år, med undantag för en kort SM-comeback. Press, prestationsångest och svårigheter att känna sig bekväm med titeln olympisk mästare hade drivit cykelstjärnan in i ett mörker. Jenny Rissveds har ärligt och modigt berättat om hur hon behandlats mot depression, kämpat med ätstörningar och känslan av att inte orka leva. Redan innan avresan till Rio satt hon på en sten i skogen och grät. När jag då hör vad hon säger blir jag kallDet har varit plågsamt att ta del av det som Jenny Rissveds delat med sig av. Att titta tillbaka på bilderna från OS 2016 och plötsligt tolka det där guldleendet på ett helt annat sätt.I samband med den där comebacken på SM berättade Rissveds att hon mådde bättre än någonsin. En lättnad att höra, förstås. Men tre år senare tar jag del av en ny intervju, och det är återigen plågsamt att lyssna.Det är den 28 juli 2021. Rissveds har precis slutat på plats 14 i OS i Tokyo och intervjuas i Discovery.När jag då hör var hon säger blir jag alldeles kall. Hon är lättad. Jag vågar knappt tänka på detInte för att en timme och 20 minuters stentuff cykling är över. Utan för att hon inte längre är regerande olympisk mästare. – Jag är glad att det är över nu, sa hon. I fem år hade hon känt så. I fem år var hennes OS-guld en så stor börda att hon gladdes åt att missa medalj.Den som i bara några timmar, någon dag eller någon vecka gått runt och mått piss, känt den där oförklarliga klumpen i halsen eller en till synes aldrig upphörande oförmåga att känna någon form av glädje, vet hur outhärdligt det kan vara bara för en liten stund. Jag vågar knappt tänkta på hur de där fem åren mellan Rio och Tokyo var för Jenny Rissveds. Först då vet vi vad det var värtNär jag i dag ser henne korsa mållinjen som trea och ge sin amerikanska konkurrent Haley Batten en lång kram känns det annorlunda. Rissveds säger själv att hon står på en helt annan grund, det breda leendet känns tryggt och ärligt. Cykelstjärnan satsar mot OS 2032 och först om fyra år, i Los Angeles 2028, vi vet vad bronsmedaljen i Frankrike var värd på riktigt. Har den varit en börda hon velat bli av med, som efter Rio, eller har hon till slut hittat ett sätt att hantera det som länge kändes omöjligt? Här och nu rubricerar vi Jenny Rissveds OS-brons som en historisk svensk cykelmedalj – och en magnifik comebackstory. Och jag tror faktiskt inte vi kommer få anledning att omvärdera det om fyra år.