”Ingenting hade kunnat vara mer rätt” | Maria Brander

Foto: PressbildFilip och Fredrik är glada över nomineringen. Foto: Nordisk filmMaria BranderValet kommer kanske inte som någon chock. Filip Hammar fick frågan om filmens Oscarspotential redan i våras i samband med premiären. Spekulationer som han då klädsamt viftade bort. Men med tanke på vilket segertåg ”Den sista resan” gjort över landet sen dess, så handlade det väl in i det sista bara om huruvida den svenska Oscarskommittén skulle våga.Att skicka en vänlig dokumentär som en folkkär svensk tv-duo gjort om ena duohalvans pappa är långt ifrån ett ordinärt val, men så är ”Den sista resan” heller ingen ordinär film.Däremot så är det ett på alla sätt logiskt val.Dels för att jag inte riktigt känt starkt för övriga kandidater. ”Syndabocken” må ha slagit rekord i Guldbaggar i vintras, men med ett svagt Imdb-snitt på 5,8, så säger det kanske snarast något om den bristande konkurrensen. Filmen har heller inte gjort något väsen av sig utomlands, ens i festivalsammanhang. Och det här med att Tommy Nilsson spelar skum wedding planner på Malta, är sannolikt en charm som skulle ha flugit högt över Oscarsakademins huvuden.”Passage” är i så fall en bättre film som dessutom har fått viss uppmärksamhet på filmfestivalen i Berlin, och även fina recensioner av bland annat The New York Times och The Guardian. Absolut en väldig kandidat i sammanhanget. Men sannolikt ingen vinnare, med tanke på att vi skickade skaparen Levan Akins vackra ”And then we danced” redan 2019, utan att den ens nådde shortlist.För ”Den sista resan” existerar inga prejudikat på samma sätt. Den är unik, och blev i april den dokumentär som setts av flest biobesökare någonsin i Sverige. Därmed slog filmen Stefan Jarls ”Ett anständigt liv”, en film som gick på bio 1979 i en tid då möjligheten till att se film någon annanstans än på bio var högst begränsad.”Den sista resan” blir Sveriges Oscarsbidrag. Foto: PressbildTom Alandh, den store dokumentärfilmaren, har i en text i tidningen Vi beskrivit ”Den sista resan” som en klassiker ”jämförbar med Ingmar Bergmans bästa filmer”.Det senare kanske inte Oscarsakademin kommer att hålla med om, men jag tror att de kan dra paralleller till värmen i ”En man som heter Ove” (Oscarsnominerad 2017) och kanske även till Ruben Östlunds kärlek till sociala experiment. ”Den sista resan” passar in där mitt emellan på något sätt som en tydligt svensk film, men också en roadmovie med ett visst amerikanskt tilltal.Lägg till det att Fredrik Wikingsson och Filip Hammar är minst lika mycket pr-genier som Ruben Östlund, och plötsligt öppnar sig en ohyggligt spännande galasäsong framför oss.Då har jag för övrigt inte ens nämnt själva filmen och dess sällsamma förmåga att nå fram till det universella i oss.För bortom alla siffror och strategier så bor där ett litet mirakel i ”Den sista resan”. I hur filmen lyckas med att vara just en Bergmansk påminnelse om döden, men serverad med ett lätt och varmt hjärta. I hur den i all anspråkslöshet fångar tankar om livet som annars är svåra att sätta ord på. I hur den sprider en stark impuls att göra gott.Lars Hammars historia hade kunnat sluta i en livstrött fåtölj i Köping. Men i stället fick han vara med om en sista resa som i själva blev en början. Nu ska pappa Hammar till Hollywood, och bara det låter som en uppföljare, värd sina lyckotårar.