• 2024-06-27

I nya ”A quiet place” ryms två överraskningar | Nöje

I nya ”A quiet place” ryms två överraskningar | Nöje

I de första filmerna fick vi följa familjen Abbotts kamp för överlevnad på en amerikansk landsbygd i barfota ljudlöshet. De har varit succéer, vilket inte är så konstig med tanke på hur elegant de blandat mjukt med hårt: Rustika lantliga Instagramdrömmar med köttslamsande organiska bestar som kan uppfatta ljud på kilometers avstånd. A QUIET PLACE: DAY ONESkräckUSA. Av Michael Sarnoski. Med Lupita Nyong’o, Joseph Quinn, Djimon Hounsou, Alex Wolff. Längd: 1:39. Från: 15 år. Premiär på bio 28/6.Visa mer”Day one” som utspelar sig i ett skitigt New York mellan Chinatown och Harlem är stämd i en annan ton. Den vilar inte på den biologiska föräldrainstiktens beskyddande ursinne, men har behållit en särskild plats för samhällets svaga.Om familjen Abbott eventuellt klarade sig lite bättre, tack vare sin döva dotter, så handlar den här berättelsen om cancersjuka Samira (en helt fantastiskt uttrycksfull Lupita Nyong’o). Hon lever redan på lånad tid på ett hospice tillsammans med sin katt Frodo som följer henne överallt. Men dagen ett, då ”dödsänglarna”, alltså monstren, börjar falla över jorden, så befinner hon sig inne i stan på en utflykt hon trotsigt accepterat i löfte om en riktig pizza på vägen tillbaka. Naturligtvis blir det inte så. Världen slås i spillror och därifrån är allt en flykt genom söndertrasad betong och rykande bilvrak.Det blir den tredje ”A quiet place”-filmen. Foto: Gareth Gatrell / AQPD1_14309.NEFDet låter kanske som vilken katastroffilm som helst, med den stora skillnaden att här också finns gott om plats för andrum och magi. Som när en man manövrerar en marionettdocka över en gammal knarrig teaterscen eller när Samira hittar trygghet och syre i en rikt utsmyckad kyrka längs vägen.Katten har hon med sig hela tiden. Den är lyckligtvis inte cgi-animerad utan spelas av två snarlika riktiga katter. Greppet låter kanske urlöjligt, men märkligt nog så växer Frodo till en betraktande karaktär av viss betydelse. Kanske beror det på att regissören Michael Sarnoski (även hyllade ”Pig”) har en alldeles särskild känsla för djur. Men förunderligt är det hursomhelst. Och förstås en stilig blinkning till katten Jonsey i ”Alien”.Samiras andra följeslagare blir den paralyserat skräckslagna juridikstudenten Eric (John Quinn som spelade den rörande fina hårdrockskillen i ”Stranger things”). Hon har styrkan han först saknar. Men han har det stora hjärtat, och mellan de två växer en nyansrik vänskap som hade känts intressant även bortom den bombastiska inramningen. Mitt i allt detta finns också en speciell kärlek till staden. Till kvarterspizzan. Till den lokala jazzklubben. Hur den larmar och gör sig till. Filmen inleder med att konstatera att den genomsnittliga ljudnivån i New York är 90 decibel. Jämförbart med ett konstant skrik. Ur det perspektivet kommer dödsänglarna som ett slags ljudsanerande frälsare, i ett sällsynt vackert och brutalt stycke undergångspoesi om att finna frid.