Felen och skadorna i ett romsk register i Norge | Åsikter

Jag utbildades till att bli akademiker, inte en whistleblower. Men när jag fick reda på att den norska polisen hade sammanställt ett register över romer, en nationell minoritet i Norge, hade jag inget annat val än att ta upp det till offentlig och juridisk granskning.

Jag såg första gången ”släktträdet” av norska romer satt ihop av poliser i ett möte som jag blev inbjuden till om brottsförebyggande arbete i Oslo hösten 2023. Poliserna ville utöka sin kunskap om romer och hade bjudit in mig då jag hade arbetat med romrelaterade frågor i min forskning. Jag fotograferade ”släktträdet” och, misstänkt att det fanns ett register bakom grafiken, tackade jag ja till en inbjudan till ett uppföljningsmöte med poliserna som presenterade det.

Min misstanke var korrekt. På uppföljningsmötet visade en tjänsteman mig registret på sin dator och förklarade hur han hade skapat det. Registret omfattar 14 personer som åtalas i pågående brottmål, 74 som är deras nära anhöriga och 567 andra personer. Registret omfattar till och med överlevande från Förintelsen, avlidna personer samt romska barn.

Jag spelade in mötet och tog anteckningar och säkrade på så sätt bevis. Baserat på inspelningen och släktträdsfotot släppte undersökande journalister på den norska tidningen Aftenposten en rapport förra månaden som avslöjade förekomsten av romregistret för den norska allmänheten.

Att föra register över medborgare baserat på deras etniska och rasliga bakgrund är olagligt i Norge, vilket i sig är skäl nog för de norska myndigheterna att agera efter detta avslöjande. Men historien om polisregistrering av romer i landet och dess tragiska konsekvenser ökar allvaret i denna kränkning.

Från etnisk registrering till Auschwitz-Birkenau

I början av 1920-talet startade de norska myndigheterna en kampanj för att registrera alla romer i landet, som vid den tiden inte var fler än 150. Parallellt började de också neka medlemmar i gruppen norskt medborgarskap och gjorde deras norska identifikationshandlingar ogiltiga, vilket gjorde dem statslösa.

En ny ”G*psy-klausul” i den norska utlänningslagen som hindrade romerna från att få norskt medborgarskap antogs enhälligt av parlamentet 1927. Det rådde enighet från extremhögern till extremvänstern om att romer var oönskade i landet. Således kunde Norge förklara sig ”G*psy-fritt” långt innan nazisterna ockuperade landet på 1940-talet.

Denna hårda politik gjorde att de norska romerna kunde pressas ut ur landet. Som statslösa individer kunde många inte säkra laglig vistelse i andra länder, och de blev hela tiden utvisade från plats till plats. På 1940-talet samlades många av dem och skickades till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i det nazistiskt ockuperade Polen. Av de som deporterades till lägren överlevde bara fyra.

Efter kriget försökte några av de överlevande norska romerna att åka tillbaka till landet men förhindrades av utlänningslagens ”G*psy-paragraf”. Fyra av dem ledde en årslång kamp på samhällets vägnar för att återfå sina medborgarrättigheter och fick återvända först 1956 efter att klausulen upphävts.

Detta var ett i stort sett tystat kapitel i norsk historia tills Maria Rosvoll, Lars Lien och Jan Alexander Brustad, forskare vid Norsk senter for förintelse- och minoritetsstudier, publicerade en rapportera om det 2015. Detta ledde till en ursäkt från den norske statsministern och ättlingarna till de överlevande från Förintelsen fick en kollektiv ersättning.

Att den norska polisen var medveten om denna historiska bakgrund var uppenbart för mig då de använde rapportens bilder på överlevande från Förintelsen i sin noggranna kartläggning av romerna i Norge.

En bred enighet om att registrera romer

Tanken att det är nödvändigt att föra register över romer är en historiskt förankrad praxis. 1932 etablerade Interpols föregångare, International Criminal Police Commission (ICPC) ett internationellt ”G*psy-center” i Wien för att centralisera informationsutbytet om romer.

1934 bildades en permanent kommitté för att stödja ”G*psy-centret” och vad det kallade ”en kamp mot G*psy-pesten”. Samma år hade ICPC ett uttalat mål att genomföra registrering av alla individer som var rasdefinierade som ”G*psy” eller som lever en ”G*psy lifeslyle”.

Historikern Jan Sellings forskning har visat att romerna var den enda etniska gruppen som pekades ut på detta sätt av ICPC och det fanns en bred konsensus bland nazistiska och icke-nazistiska polischefer i Europa om deras syn på romerna som ”ärftliga brottslingar ”. Trots detta faktum har det funnits ett bristande intresse bland europeiska polisorganisationer för att konfrontera denna del av historien, vilket tyder på att det finns en ideologisk och operativ kontinuitet i den europeiska polisverksamheten sedan 1940-talet.

Norge följde tydligt upp ICPC:s avsikter att registrera alla romer. Förutom de norska romerna registrerades 1927 även den minoritet som kallas Resande (Romanifolk/tatere) av polisen.

Dessa metoder fortsatte även efter andra världskrigets slut, vilket förekomsten av sådana register i Riksarkivet avslöjar. Några av dem var omfattande och innehöll uppgifter som aktuella namn, födelsedatum, personnummer, passnummer, foton, yrken, bostadsorter och släktskap.

Dessa register stängdes inte ned ens efter att lagstiftning antogs i Norge som begränsade lagligheten av att registrera etnisk och rastillhörighet 1978.

Det finns med andra ord all anledning att tro att registrering av romer och resande (Romanifolk/tatere) har skett kontinuerligt i Norge under de senaste 100 åren. Den omfattande registreringspraxisen tyder på att norska myndigheter ser kriminalitet som ”ärftlig” för romer.

Därför borde den senaste avslöjandet av ett romskt register göra oss upprörda men inte förvåna oss.

”Har polisen mitt namn?”

När jag lämnade poliskontoret där jag hade sett folkregistret kämpade jag för att andas. Jag var arg, men jag kände mig också rädd. Med tanke på att jag inte är en romsk individ och att varken jag eller min familj finns med i registret kunde jag inte ens föreställa mig hur romer skulle tycka om detta avslöjande.

Nyheten fick förstås starka reaktioner från norska romer. En av deras största farhågor bekräftades. Trauma mellan generationerna återaktiverades. Efter att ha upplevt statligt begått folkmord och blivit jagade av polisen vet de vad ett sådant register kan leda till.

Norska romer har berättat för media att många har övervägt att lämna landet av rädsla. Natalina Jansen, ledare för Romarådet i Norge, sa i en intervju: ”Man får samma rädsla som familjemedlemmar hade när de 1934 nekades inresa till Norge och förföljelsen i Europa ökade. Paniken sätter in.”

Ett romskt barn som jag nyligen träffade vid ett möte om registret tittade på mig med allvarliga ögon och frågade: ”Har polisen mitt namn?”

Dags för sanning och utväg

Norges brutala behandling av romer genom historien har inte bara direkt orsakat död och trauma för samhället, utan det har också berövat vårt land medborgare som borde ha varit en del av vårt samhälle. Hur Norge skulle ha varit med dem närvarande får vi aldrig veta.

Som norsk medborgare är jag tacksam för att de fyra romska individerna vid grunden av polisens ”släktträd” kämpade för sin rätt att återvända till sitt hemland. Och jag är tacksam för att deras ättlingar har stannat i Norge och berikat vårt samhälle trots en miljö som till stor del varit fientlig mot dem.

Det är dags för ett seriöst avräkningssätt med den rasistiska föreställningen att romer är mer benägna att vara kriminella än andra människor. Men det räcker inte med ord. Åtgärder måste följa.

En välformulerad och innehållsrik ursäkt från den norske statsministern 2015 är närapå värdelös om den norska polisen parallellt fortsätter med att registrera och rasprofilera romer bakom stängda dörrar.

Efter avslöjandet om att romer registrerats av polisen i Sverige 2013 svarade regeringen med att inrätta en kommission mot antiziganism. Detta kan vara ett steg i rätt riktning även i Norge. Ytterligare åtgärder kan involvera förslag från olika forskare och samhällsmedlemmar.

Ett nyligen genomfört forskningsprojekt från Centre for European Policy Studies rekommenderar att antiziganism övervakas mer noggrant och att regionala och lokala sannings- och försoningskommissioner övervägs i Europeiska unionen.

Med tanke på att orättvisor mot romer inte är ett slutet kapitel i historien utan snarare ett bestående förtryck, har forskarna Margareta Matache och Jacqueline Bhabha föreslagit ett program för kompenserande rättvisa som går utöver sanningssägande och ursäkt till att inkludera ansvarsskyldighet för gärningsmän, restitution, kompenserande kompensation och nya och starkare rättsliga skydd.

Romerna i Norge har upprepade gånger vädjat till Norge att ta ett historiskt ansvar. Safira Josef och andra har begärt en sanningskommission och Solomia Karoli har begärt ett minnesmärke över de romer som mördades under Förintelsen. Vidare efterfrågade Josef, Amorina Lund och Palermo Hoff i tal på Internationella Förintelsedagen en handlingsplan mot antiziganism. Deras krav har blivit ohörda.

Världen borde nu vända blicken mot Norge. Landet var det enda som uppnådde målet att vara ”G*psy-fritt” på 1930-talet, och det har nu gjort ett komplett register över sin romska nationella minoritet igen.

Kommer Norge att ta tillfället i akt att göra seriösa ansträngningar för att bryta med det förflutna? Eller kommer myndigheterna helt enkelt att ge ett tomt löfte om att detta ska vara sista gången? Valet Norge kommer att göra kommer att visa världen var detta land står när det gäller rättvisa och antirasism.

De åsikter som uttrycks i den här artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Al Jazeeras redaktionella hållning.