Ett ögonblick att minnas för evigt | Tomas Pettersson

Tomas PetterssonDet har gått 45 minuter sedan Fan Zhedong snärtat in den stenhårda backhandreturen som blev OS-finalens sista.Truls Möregårdh stannar till framför oss. Ser samlad och lugn ut. Runt halsen hänger silvermedaljen.– Alltså, jag kunde ju inte göra det bättre. Jag spelade ut allt jag hade, använde hela mitt register, säger 22-åringen.Sedan sneglar han ner på sin medalj.– Så ett silver… det känns helt rimligt.Jag förstår verkligen vad Truls Möregårdh menar. Och är väldigt glad att han faktiskt känner det han känner. Men naturligtvis har han fel. Det här OS-silvret är ju förstås helt orimligt.Lite perspektiv: Den kinesiska lagledningen hade 300 miljoner bordtennisspelare att sålla bland när de skulle plocka ut sina OS-spelare. Hur många spelare som är licensierade i Sverige?11 500.Kina valde ut sina superstjärnor Wang Chuqin och Fan Zhendong till herrsingeln. Sverige skickade ut en 22-åring från Hovmantorp som knäckte den första och pressade den andra i en stenhård OS-final.Vi kan välja ord som bragd, mirakel eller stordåd för Truls Möregårds dagar i Paris. Foto: SVEN LINDWALLMen jag vet inte, det känns som vårt lilla svenska språk inte riktigt räcker till för att beskriva det här.Men Truls Möregårdh är själv onekligen rätt bra på att hitta de rätta orden. Som när han får en fråga om den skyhöga nivån finalen faktiskt höll.  – Ja, helvete vad vi lirade där ute. Vilka bollar! Om inte det gör hela svenska folket förälskad i pingis så vet jag inte vad man ska göra.Sedan ler han innan han fortsätter:– Så jag hoppas verkligen de blev det nu.Eh, jag är ledsen, Truls. Men även här är du lite fel ute. För fakta är ju att den där förälskelsen har blomstrat intensivt ett tag nu.Ända sedan 22-åringen skickade världsettan Wang Chuqin all världens väg ut ur OS har Trulsfebern grasserat.Vänner som vanligtvis är lika intresserad av sport som jag själv är av…tja, kenyansk folkdans, messar plötsligt dagligen och förklarar sin kärlek till Truls.Det är rent fascinerande.Hur kunde det bli så här, egentligen?Den stora anledningen är förstås det rent sportsliga. Möregårdh har viftat bort gigant efter gigant som att de vore irriterande småflugor. Visat upp ett bedövande imponerande register som spelare, och dessutom varit fullständigt genomskinlig med sina känslor både i hagen och i intervjuer.Men sedan är det ju en sak till.Känns han inte väldigt mycket som sinnebilden av grannens lilla rufsiga grabb? Den där sportiga pojkvaskern som alltid sprang runt i kvarteret där hemma. En helt vanlig liten kille bland alla oss alla andra?Jo, lite så.Så vad händer när granngrabben plötsligt susar fram till en OS-final i en av världens största sporter?  Vi öppnar våra hjärtan på vid gavel.De här dagarna har också varit ännu ett bevis på det emellanåt lite slumrade bordtennisintresse som finns förankrat i den svenska folksjälen.Nu har det vaknat igen.Plötsligt pratar vi inte bara om Truls Möregårdh. Vi minns tillbaka, vi diskuterar bragderna som J-O, ”Äpplet”, ”Tickan”, Stellan och alla de andra bjöd oss på där för många, många, år sedan.F-låt, jag glömde ju att nämna Jörgen Persson bland alla fina namn. Och nämen titta, här kommer han ju faktiskt förbi oss i intervjuzonen.– Det var en fantastisk match. Det är ju magiskt, säger den gamle hjälten och nuvarande förbundskaptenen.Så vad säger du om Truls?– Tja, vi kan väl säga att tiden talar för honom?Det kan vi verkligen.    * * *Till sist. Alltså den där bollen. Herregud, Truls. Där gav du oss alla ett ögonblick att minnas för evigt.