En skräck – bilden på Kina säger allt | Tomas Pettersson

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅNTomas PetterssonVår kung Carl XVI Gustaf har sett färdigt. Efter att ha sett Truls & Co ta emot silvermedaljerna börjar han ta sig ut från arenan.Den här gången är kungen inte så pratsugen.– Det är över nu, säger han kort och ger sig av.Tja, kanske.Eller också var det här bara början på något så mycket större.De svenska bordtennisherrarna har ju varit en silvrig tråd genom hela detta OS i Paris.De har engagerat, imponerat och fått oss alla svenskar – både här i Paris och hemma i Sverige – att inse hur förbannat kul det ändå är med pingis. Och att vi faktiskt glömt bort det på vägen.Lagfinalen mot Kina slutade förstås med förlust. Allt annat hade varit en bragd av den magnituden att Svenska Dagbladet kunnat skrota utmärkelsen efter detta år. Ingen i framtiden hade ens varit nära att kunna matcha det.Men det finns olika typer av förluster. Och den här tillhörde de allra bästa.På ljudtavlan här inne i arenan står det ”China 3, Sweden 0” men bakom siffrorna gömmer sig betydligt mer dramatik än så.✓ Varenda en av de där tre matcher gick till fem set.✓ Varenda en av de svenskar som klev in i hagen överträffade sig själva.✓ Varenda en av oss som tittade på njöt av bordtennis som spelades på den högsta nivå den här planeten kan erbjuda.Mest fascinerande var att titta noga på de kinesiska superstjärnorna. Jo, jag har sett dem alla spela tidigare. Men nej, jag har aldrig sett dem på det här sättet.Borta var de där robotarna som segrar sig fram utan känslor. I stället kämpade tre kineser där ute sprängfyllda av känslor. Respekten för Sverige var extremt tydlig. Skräcken för att förlora likaså. Och lättnaden efter varje vunnen match monumental.Det var högljudda segervrål, blickar fyllda av befriande lycka – och till och med inövade segergester. Om de var pressade? Oh ja.– De såg ju rent skärrade ut, som Kristian Karlsson säger. Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅNOch det visar egentligen exakt vad det här svenska laget utvecklats till under OS.Truls Möregårdh är den som kommer första av alla spelarna till oss i intervjuzonen.Eller….vi kan ju bara säga Truls.22-åringen har ju bara på ett par veckor nått den där närmast unika positionen att hans förnamn räcker.Säg ”Truls” och varenda svensk vet numera att det är Möregårdh du syftar på. Och det är sannerligen inte många andra svenska idrottare som fått det totala genomslaget i folkhemmet.Zlatan förstås, Gunde är en annan, Anja en tredje – men så värst många fler är det faktiskt inte.– Mmm, jag har ju märkt av det lite på Instagram och andra sociala medier. Det är många som skriver till mig. Det verkar vara nåt helt annat nu, säger Truls.Jo du. Det är nog alldeles korrekt.– Det verkar ju som det var pingiskaos där hemma redan efter att jag gick till final. Och jag är väldigt glad att det är det.Sedan fortsätter han:– Jag är superstolt över mig själv. Att ta två medaljer på sitt första OS…nä, det ska ju inte gå egentligen. Det är också en helt riktig tankegång. Lägger man sedan till att Truls (ja, det räcker så) bara är 22 år så når prestationen ännu en dimension. Och allt sammantaget känns som ett löfte om att det kan vänta några riktigt, riktigt fina år för bordtennis-Sverige.Så bara lugn kung Carl Gustaf. Det här är långt i från över.