En film om manlighet – härdad till bristningsgränsen | Nöje

SÅ BRA ÄR ”THE BIKERIDERS”DramaUSA. Av Jeff Nichols. Med Austin Butler, Tom Hardy, Jodie Comer, Michael Shannon, Norman Reedus. Längd 1:56. Från 15 år. Premiär på bio 23/8.Visa merSå startar långtradarchauffören Johnny (Tom Hardy) också sin motorcykelklubb Vandalerna, mest för att han råkat se den stiligt rebelliske Marlon Brando i ”Vild ungdom” på tv. Attityden är allt. Men under den stenhårda ytan, så framstår motorcykelkärleken egentligen mest som ett sätt för alla dessa missanpassade män att få tillhöra varandra. Män vars naturliga habitat verkar vara dunkla bardiskar och vars blotta namn som Cockroach eller Shitty Pete skvallrar om exkludering från det etablerade samhället, även om somliga (Johnny inkluderad) har både barn och fruar.Kathy (Comer) är en av kvinnorna som rör sig i gänget, och det är även hon som ger (en väldigt levande) röst åt berättelsen om dess uppgång och fall. Att hon, en rätt vanlig tjej med skinn på näsan, ens befinner sig i de här kretsarna har bara med kärleken att göra. Eller ”dumheten” som hon själv uttrycker det. Efter att en kväll ha råkat hamna på samma bar som Vandalerna, och lämnat den med ovälkomna skitiga handavtryck eller hela sig, så låter hon ändå en av dem, Benny (Austin Butler) köra hem henne på hojen. Efter det röker han cigg på cigg utanför hennes hus, tills hennes buttra pojkvän helt enkelt kapitulerar för den maskulina konkurrensen, och flyttar ut.Det kan låta som en segdragen scen, men i stället känner jag efteråt ett påtagligt behov att belöna Austin Butlers kindknotor med en Oscar för hur de adderar en air av James Dean till filmen. Inte bara kindknotorna förresten. Att se den tystlåtne Butler puta med läpparna och vispa med sina sorgsna ögonfransar känns inte bara som en viktig pusselbit i filmens manliga mystik, utan matchar dessutom kollegernas ohämmat mustiga skådespelarprestationer. Jeff Nichols fångar ett ögonblick i tiden, innan mc-gängen blev tungt kriminella. Foto: Kyle Kaplan/Focus Features / Kyle Kaplan/Focus FeaturesTom Hardys ansikte är exempelvis så fårat, rösten så sluddrande nasal, och kroppen så likt en boxare framåtböjd att det eventuellt gränsar till parodi.Men i den här mixen funkar det. Dessutom är det ingenting mot när en leende Norman Reedus med extremt dåliga tänder och vildvuxet hår kommer inglidande och presenterar sig som en mc-kille från Kalifornien. Senare ska det tillkomma betydligt mer problematiska medlemmar. När män med psykiska besvär, beroende av tyngre droger, och minnen från krigets Vietnam ansluter sig, så förändras också gängets funktion från att vara lite av en skyddad zon för utstötta till att bli en alltmer kriminell och våldsam verksamhet. Den utvecklingen är smart skildrad, samtidigt som den något tunna berättelsen inte riktigt bär helt i mål. Så bygger ”The bikeriders” också på en fotobok med samma namn, vars svartvita sextiotalsfotografier en gång slog Jeff Nichols med häpnad. Det är den visuella euforin som regissören velat dela med sig av, även om ”Bikeriders” nog allra mest är en film om manlighet, härdad till bristningsgränsen, och att inte kunna gråta ens när någon hugger av dig hälsenan med en metallskyffel.