”Dreamgirls” – det är snyggt och det är medryckande | Nöje

I 60-talets i USA är till och med musiken uppdelad i svart och vitt, topplistans poplåtar har bara vita artister. Svarta producenter hoppas nå dit, men den drömmen kräver rätt artister och de som inte duger spolas brutalt. Många unga tjejgrupper tvingas jobba hårt för män som vill förverkliga sina egna drömmar. ”Dreamgirls” handlar om detta.  SÅ BRA ÄR ”DREAMGIRLS”MUSIKALChina teatern, StockholmVAD: Amerikansk musikal av Tom Eyen, Henry Krieger. I regi av Edward af Sillén, svensk översättning av Calle Norlén.VEM: Laila Adéle, Mary N’Diaye, Janice Kavander, Alexander Larsson, Prince Mpedzis, Christopher Lehmann, Peter Gardiner.SPELAS: i höst på China teatern.Visa merMånga har sett filmversionen och har man inte det, så är historien förutsägbar, det går som man väntar sig. De som gör huvudrollerna är inga affischnamn, de är inte välbekanta för en bred publik. De flesta på scenen är nya begåvade artister och där finns goda röster även om skådespelarförmågan här och där är tunn. Styrkan är en stor suverän ensemble med sångare och dansare som gång på gång lyfter de olika scenerna.Laila Adéle har de tunga sångnumren och gestaltar bittra ballader med kraftfull röst och intensivt utspel. Tillsammans med Mary N ’Diaye och Janice Kavander bildar hon en sångtrio med alla de rätta vågrörelserna i armar och höfter. Det är snyggt och det är medryckande.Prince Mpedzis är en stjärna. Han spelar soulsångaren James Thunder, en sorts James Brown, och charmar publiken med sin coola stil, sin råa röst och en kropp som hela tiden rör sig, även när han står still.  Alexander Larsson gör managern Curtis Taylor nedtonat och tydligt, vilket är bra när alla andra på scenen vibrerar av Detroit-beat.Men så är det de sjungande diskussionerna som blir tjatiga utdragna mellanspel i framför allt första akten. Alla sjunger sina repliker, gång på gång, i stället för att tala och det påminner om opera-parodier. Med normala replikskiften hade dramatiken blivit tydligare och den för långa första akten kortare.Succélåtarna från filmen är väl omhändertagna och rutinerade Calle Norlén har gett dem svensk text som speglar stämningen. Det är en påkostad iscensättning av regissören Edward af Sillén, färgstark och idérik, blixtrande scenbyten, drama och en smula komedi. Typiskt af Sillén att skapa små njutbara scener med dåtidens töntiga vita tv-underhållning.