Det var bland det sorgligaste jag upplevde på OS | Albin Julin

Albin JulinMen vi kan börja med allsången till ”Marseljäsen” inför herrarnas basketfinal mellan Frankrike och USA, som var det mäktigaste jag upplevt under OS. Total gåshud. Rent sportsligt är öppningen på den här matchen minst lika magisk som inramningen på läktaren. LeBron James plockar ner en retur, susar på egen hand över hela planen och hamrar in enhandsdunken. Victor Wembanyama, det 20-åriga franska fenomenet, fyrar i väg ett trepoängsskott som glider genom nätet – och 15 000 fransmän vrålar av lycka. Sedan händer det som flera av er säkert hört talas om vid det här laget. Det som i stället får 15 000 fransmän att bua. Jättehögt. Joel Embiid har nämligen fått en hand på bollen. Det är som om hockeyfans skulle kräva detJag såg USA:s kvartsfinal mot Brasilien tidigare i veckan och blev förvånad över vilken hatisk ljudkuliss den amerikanska NBA-stjärnan möttes av vid minsta bolltouch. Jag hade sett att buropen mot Embiid blivit en viral snackis, men trodde det var överdrivet. Det finns nämligen ingen anledning för fransmännen att hålla på så här. Joel Embiid är född och uppvuxen i Kamerun, landet som på 1800-talet blev en tysk koloni för att senare övertas av Frankrike efter första världskriget.Embiid flyttade till USA som 16-åring, gick på high school och college och draftades till NBA. Han har ingen koppling alls till Frankrike förutom att han talar franska – ett språk som tvingats på honom av ett gäng kolonisatörer. Det är som om svenska hockeyfans krävt att den finlandssvenske NHL-stjärnan Anton Lundell skulle spela för Tre Kronor. Då är ni större as än jag trottEmbiid får egentligen skylla sig själv som medvetet flörtat med den franska publiken. När Frankrike slog USA under OS i Tokyo twittrade stjärnan ”allez les bleus”, och började något år senare söka medborgarskap i landet. Som utlandsfödd kan du bli medborgare i Frankrike dels om du är franskspråkig – men också anses gynna landet på ett värdefullt sätt. Det var givetvis en plats i det franska basketlaget som skulle motivera det kriteriet. När Embiid sedan lovade president Macron att representera Frankrike under hemma-OS, för att i sista stund välja USA och gå för det mest säkra guldet – det hade varit konstigt om ingen reagerat. Men att de franska basketfansen fortfarande skulle vara så pass upprörda att de genuint buar ut Joel Embiids minsta euro step här i Paris, det tror jag inte på. Nej, det här handlar om något annat. Tidigt under OS blev det här buandet en grej på sociala medier, och nu vill ingen missa sin chans att bli en del av lite högtrendande content. Och jag ska ge er det, Frankrike, allt det där var kanske lite kittlande i den första gruppspelsmatchen. Men ni fortsatte med samma tröttsamma grepp ända in i finalen. Joel Embiid skjuter straffkast. BUUU! Stephen Curry, lagkamraten vars poäng skadar Frankrike exakt lika mycket, sänker en trea. WAAA! Jag hade önskat att ni släppt det här, gått vidare och hållit käften. Om jag har fel, och ni på riktigt claimar Embiid som er, då är ni bra mycket större koloniala as än jag någonsin kunnat ana. Så hade vi kunnat njuta fullt ut av det som på många sätt var OS höjdpunkt. Dream team är inte längre överlägsetUSA dunkade, crossdribblade och trepoängssköt på högsta NBA-nivå – men pressades hela vägen in mot slutsignalen av ett disciplinerad och välcoachat Frankrike, som i slutändan fick se sig besegrat. Men ”dream team” är långt ifrån lika överlägset som på Michael Jordans tid och OS-basketens finaler kan inte längre betraktas som show. De franska spelarna förtjänar att firas som legendariska hemmahjältar för att de visade oss det.