Det är otroligt äckligt i nya ”Alien: Romulus” | Nöje

Med den klassiska psykosexuella estetiken är det ett monster som fäster i ens nervsystem för alltid. Ändå har ”Alien” varit många saker i de tidigare filmerna. Med de senaste ”Prometheus” och ”Covenant” drog Ridley Scott själv åt det mer kosmiskt filosofiska hållet. ALIEN: ROMULUSScience fictionUSA. Av Fede Álvarez. Med Cailee Spaeny, David Jonsson, Archie Renaux, Isabela Merced, Spike Fearn. Längd: 1:58. Från: 15 år. Premiär på bio 14/8.Visa merI ”Romulus” har Fede Álvarez fått ta över. Han är i Sverige kanske mest känd för att ha misslyckats med att göra en vettig film av David Lagercrantz första ”Millennium”-bok. Men har även regisserat snygga rysare som ”Don’t breathe”. Åtminstone det senare kommer väl till pass i en film som fungerar väldigt mycket som ett skräckhus i rymden, samtidigt som här finns en tydlig vilja att återvända till rötterna genom att koppla upp på de första filmernas rått industriella känsla.Så är den här sjunde filmen i serien (”Predator” oräknad) också en fristående berättelse, placerad i tid precis mellan Scotts ”Alien” och Camerons ”Aliens”. På en gruvplanet dit solen aldrig når jobbar människor under slavliknande förhållanden. En av dem är Rain (Cailee Spaeny), en ung tjej vars familj numera består av hennes humanoida robot-syskon Andy (Jonsson). Den senare är programmerad att alltid se till Rains bästa, vilket gör honom närmast barnsligt godhjärtad. Men också redo att hjälpa en grupp inte supersympatiska rebeller i tjugoårsåldern. Törs du se? Foto: 20th Century Studios / 20th Century StudiosDe har nämligen siktat en övergiven rymdstation, och om bara Andy kan hjälpa dem in med sin programvara, så finns hopp om att tillsammans fly mörkret för en soligare rymdkoloni.Att det spöklika skeppet övergetts av en väldigt bra anledning, verkar inte ha slagit någon förrän den första gruppmedlemmen blir ofrivilligt befruktad i några groteskt organiska scener med tydligt ursprung i 1979 års ”Alien”.Känslan av reproduktion vilar överhuvudtaget stark över ”Romulus” som genomsyras av olika splatterförlossningar, penetrationer, och slemmigt påflugna könsorgan. Det är otroligt äckligt, samtidigt som här finns en stilig symbios med skeppets tunga mekanik. Med ljud, scenografi och foto, så har man här verkligen lyckats bygga en värld som inte alls känns som en soppa av effekter, utan som rost, olja, ånga och smaken av metall i munnen. Med ett undantag då. Med kraften hos cgi har man valt att återuppliva en karaktär från förr på ett som lär splittra biobesökarna i två läger, samtidigt som det ger nytt perspektiv på företagskulturen inom Weyland-Utani.Den nya filmen bjuder på lagom mycket äckel. Foto: 20th Century Studios / 20th Century StudiosVem man ska heja på råder det dock inget tvivel om. Álvarez film fungerar i princip som skräck av den traditionella typ, där det nästan bara kan finnas en överlevande hjältinna. Men innehållet är desto mer okonventionellt med välslipade ”jump scares”, brutal död och inslag av vrickad mardröm.Att det hela ändå känns aningen gjort och liksom förväntat, är helt och hållet franchise-förbannelsens fel. ”Romulus” är på alla sätt en film för fansen, där flera redan påtalat hur den är vad ”The Force awakens” är för ”Star wars”. Som fristående film och pusselbit ser jag i och för sig flera paralleller med ”Rogue one”, som även bär på en liknande mix av uppror och hopplöshet. Men poängen är densamma. Det här eviga byggandet på mytologi och filmarv får mig någonstans att längta efter världar och idéer som inte hela tiden också måste vara ett förvaltande av ett filmiskt arv från sjuttiotalet.