Avliva myten om den svenska rekordsiffran | Noa Bachner

Noa BachnerI slutet av augusti kom nyheten att FC Nordsjälland hade sålt sin 19-årige anfallare Conrad Harder till Sporting Lissabon. Prislappen? I runda slängar 275 miljoner kronor. Några dagar senare var det dags i en annan del av Danmark. FC Köpenhamns 20-årige anfallare Orri Oskarsson till Real Sociedad. Strax under 230 miljoner kostade han.Summorna slår inte speciellt många med häpnad. Inte i vårt grannland, där fotbollen har tagit in enorma belopp på övergångar i många år nu. Harder är – till exempel – bara den tredje dyraste spelaren FC Nordsjälland har sålt. Det här har gjort saker med dansk fotboll. Den danska ligan närmar sig en topp-tio-placering på Uefa:s ranking. Per capita finns det ingen nationalitet som får mer speltid i Europas fem stora ligor än danska spelare.Orri Oskarsson. Foto: JAVI COLMENERO / EPA EFEPengarna som kommit in i den danska fotbollens system har investerats i olika saker, men med stort fokus på bra kontrakt till unga spelare, akademier, organisationer, teknik och infrastruktur, vilket förbättrat möjligheterna att fostra fram ännu bättre spelare nästa gång. Över tid har de stora spelarförsäljningarna genererat en bättre liga, fylld av bättre fotbollslag och bättre nya spelare som kan säljas för ännu mer. Och så går det runt. I Sverige har det länge hetat – och bedrivits arbete – efter logiken att vägen till en ekonomisk hävstång är europeiskt cupspel. Det var Champions League-pengarna som skapade det moderna Malmö FF. Det är samma typ av Willy Wonka-biljett resten måste komma åt.Men sanningen är att det var längesedan Europacuperna erbjöd den bästa möjligheten att fylla bankvalven.Sålt för över en miljard kronor – bara i årDet är inte bara på andra sidan Öresundsbron vi har kunnat studera hur ett alternativ ser ut. Av den allsvenska historiens 24 dyraste försäljningar har två spelare varit över 23 år. Ingen av de tolv dyraste har varit över 22. Nu är det till slut på väg att skapa ett nytt beteende.I vintras lämnade Sonko, Kusi Asare, Valdimarsson, Abou Ali, Matthews, Tihi och Mikkelsen vår liga för stora pengar. Det följde ett rekordlukrativt 2023. Och nu i somras, bara några månader senare, tömdes den allsvenska spelarbutiken igen. Nanasi, Bergvall, Gül, Yalcouyé, Dahl, Fanne, Adjei, Trenskow, Cornelius, Widell Zetterström, Dovin, Kurtulus. Listan är längre.Om siffrorna jag har framför mig stämmer är det en bit över en miljard kronor som har regnat in i svensk fotboll under 2024. En enorm ökning av ett enskilt intäktsben på bara några år.Lucas Bergvall gick för en bit över 100 miljoner till Tottenham Foto: ALEX MORTON / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBLAtt spelarförsäljningarna sköt i höjden just i år är ingen slump.Läget ute i Europa är nytt. Nya regler för hur mycket man får spendera i exempelvis England och en allt skakigare tv-marknad har gjort att fler letar värde på mindre marknader. En talangfull spelare som kostar 50 miljoner kronor finns helt enkelt inte i vissa ligor, men går att hitta i Sverige. Och det märks. Enligt analysföretaget GoalUnit, som arbetar på uppdrag av Svensk Elitfotboll, har Allsvenskans andel av den totala övergångsmarknaden aldrig någonsin varit större än under 2024. Det gamla rekordet har krossats fullständigt. Vi får rekordmycket av kakan.Argumenten är svaga – och missar poängenNär man tittar på det som hänt i allsvenskan – och superettan-klubbar som Landskrona Bois – det senaste året finns det samtidigt en anledning som överträffar alla andra. Den strategiska omläggningen.Fler föreningar ägnar sig mer åt att systematiskt köpa in och ge speltid till unga spelare. De lägger dessutom pengar på att ge dem längre och bättre kontrakt. Det får, precis som många argumenterat för under lång tid, svensk fotbolls ekonomi att växa på ett sätt som inte vore möjligt annars.Den här strategiska inriktningen har samtidigt avfärdats av minst lika många.Försäljningsivern i Danmark har kallats ”själlös” och dessutom menats vara omöjlig att importera till Sverige. Det går kanske där, med vinstdrivande klubbägare som fattar snabba beslut, men skulle aldrig fungera i våra känslomässigt styrda, medlemsägda klubbar. ”Trycket” är för stort. Andra gånger har det hetat att svenska klubbar ”vill vinna” hellre än sälja spelare.Argumenten är inte bara svaga. De missar poängen. Genom att skaffa sig större resurser vinner man mer, inte mindre.Svenska klubbar har dessutom sålt sina unga spelare på löpande band under lång tid hur som helst. Vi kan ju inte låtsas som om allsvenskan är en liga där det delas ut livstidskontrakt till killar som tatuerar in klubbemblemen i ansiktet i stället för att lämna landet när de är 21. Skillnaden? De har gått till sämre lag och ligor. För mindre pengar, och det som kommit in har gått till andra, kortsiktigare saker. Var otänkbart för några år sedanNu befinner vi oss mitt inne i vad som ser ut som ett trendbrott.Sex av den allsvenska historiens tolv dyraste exporter har lämnat sedan förra sommaren. Elfsborg, som blev tvåa i höstas och går in i höstens Europa League, och Sirius, som tagit in över 60 miljoner kronor på två år, är landets två tydligaste exempel på hur man inte bara kan skaffa sig en helt annan stridskassa, utan öka sin sportsliga förmåga genom att återinvestera i unga, talangfulla spelare. Nu hänger ännu fler på. Händelser som för bara några år sedan var otänkbara äger rum. Västerås ser ut att kunna få in 25 miljoner för en spelare. Kalmar FF har sålt dyrt. Mjällby likaså. Framför allt är det läge att hålla ett öga på Hammarby, den klubb som förflyttar sig snabbast av alla just nu och är på god väg att avliva myten om att stora svenska föreningar lider under för stort läktartryck för att arbeta långsiktigt. Det går att hålla linjen. Bajens vägval var hårt ifrågasatt under våren och på Årsta hängdes en banderoll upp där ledningen anklagades för att hålla ”korpnivå”. Inte längre.Hammarby har flera spelare som lär inbringa stora transfersummor framöver. Foto: MAXIM THORE / BILDBYRÅNHistorien om hur Kim Hellberg på ett medryckande sätt har lotsat sitt lag till allsvenskans toppskikt 2024 skymmer nästan sikten för den långsiktiga utvecklingen. Hammarby har sålt spelare för över 170 miljoner kronor i år. Mer pengar är dessutom på väg, både i form av i bonusar och en spelartrupp full av framtida intäkter. Viktor Djukanovic blir dyr, Bazoumana Touré lär knappast kosta under 100 miljoner. Hand upp alla som tror att Jusef Erabi, Markus Karlsson, Hampus Skoglund och Divine Teah går för kaffepengar.På vilket sätt till exempel Bajen skulle få sämre kapacitet att vinna matcher i framtiden är svårt att greppa. Tvärtom håller de på att skapa sig möjligheter.Kan knäppa hela världen på näsanDet gäller hela den svenska fotbollen.Det har varit – och är fortfarande – lätt att titta på herrallsvenskans makthierarki och känna sig osäker på hur någon någonsin ska kunna utmana Malmö FF över tid. Men det här arbetssättet skapar utrymme att konkurrera. Fotbollsekonomin växer plötsligt snabbt. MFF:s andel av alla allsvenska pengar krymper i takt med det.Ännu större är möjligheten att skapa en långsiktigt bra fotboll för både herrar, damer, pojkar och flickor. Huruvida transferpengarna kommer att fortsätta komma på det här sättet i all oändlighet är omöjligt att sia om. Därför behöver intäkterna gå till saker som har lång livslängd och skapar värde för oss under lång tid.Svenska klubbar har nämligen hittat medel till att rusta upp sig själva. Ju mer pengar som går in i tränarlöner, utbildningar, akademier, infrastruktur och teknik, desto bättre fotboll kommer att tillverkas i Sverige om tio, femton eller tjugo år. Vi kan bli både självförsörjande och bra.I förlängningen ger det oss möjligheten att knäppa hela fotbollsvärlden på näsan. I samma stund som landets medlemmar valde bort modellen där deras föreningar skulle ägas av investeringsfonder och företag såg det ut som en uppoffring: Meningsfull fotboll hellre än konkurrenskraftig. Man kan inte få allt.Eller?Det ser ut som om vi har hittat ett sätt att avliva även den myten.