- 2024-11-01
”Släpp taget” blir en påminnelse om att inte tappa bort varandra | Nöje
Till slut sa han ”du måste släppa taget”, och det är runt den säkert lite ömma punkten, som hela den här filmen roterar. Kring hur man som mamma är familjens projektledare, lite oavsett om man vill det eller inte. Ni vet, hon som fixar lussekläder och Halloweengodis, samt planerar barnens fritidsaktiviteter och lov.SÅ BRA ÄR SLÄPP TAGETDramaSverige. Av Josephine Bornebusch. Med Josephine Bornebusch, Pål Sverre Hagen, Sigrid Johnson. Längd: 1:55. Premiär på Netflix 1/11.Visa merStella (Bornebusch själv) är en sådan trött och ständigt passivt irriterad mamma. Medan Pål Sverre Hagen (”Exit”) är den egotrippade pappan som en dag kommer hem och säger att han vill skiljas. Det är inte så förvånande eftersom äktenskapet verkar ha förvandlats till en trist härva av logistik, men Stella vägrar, och insisterar på att familjen först ska göra en sista resa tillsammans. Inte till någon helande semesterresort, utan till Skånes ödsligaste landsbygd, där den ilskna tonårsdottern ska tävla i poledance.Det blir förstås kaos av det hela, och åtminstone den första halvan av filmen är full av den verklighetstrogna situationskomik som vi känner igen från ”Älska mig”. En scen i flygplatskontrollen, där barnen råkat plocka med sig lite av varje, har perfekt tonträff precis på gränsen mellan raseriutbrott och vuxen självbehärskning. Den andra är däremot mer som ett smärtsamt ”Scener ur ett äktenskap”, men med förankring i familjen, snarare än parrelationen. Det blir tydligt att resan före skilsmässan är till för att Stella både vill se sin man ta ansvar, men också lära sig själv att just släppa taget, inför den dag hon inte längre är där och kan kontrollera allt hela tiden.Att det inte gjorts fler filmer på det här temat är egentligen obegripligt med tanke på hur universellt dilemmat är. Jag är osäker på hur pappor är när de ventilerar med sina vänner, men jag vet att en väldigt stor del av dialogen medelålders mammor emellan handlar om just detta. Samtidigt känns det tyvärr som att filmen kämpar en del under sin egen tyngd när dramakomedi skiftar till drama, lite på samma sätt som det blev med ”Älska mig”. Särskilt Bornebusch men även Hagen gör visserligen sina roller med utsökta nyanser in i minsta ansiktsdrag, men familjedramatiken hamnar ibland på repeat med en tjatig femåring som ständigt pockar uppmärksamhet, en tonåring (utmärkta Sigrid Johnson) som alltid är sur, och ett par som mest suckar åt varandra. Vissa scener känns forcerade eller förväntade, medan andra lyckas bättre med att hitta fram till en sårig intressant nerv. Det är som att Bornebusch insisterar på att vara allvarlig, när hon egentligen briljerar som allra mest när hon mejslar fram (igenkännings)humor i vardagssituationerna som vi av olika anledningar inte riktigt kan hantera.Men ”Släpp taget” är inte befriande på det viset, utan klingar snarare ut i något som känns som konstruktiv sorg och ett slags påminnelse om att inte tappa bort varandra. Det är fint så.