”Terrifier 3” – det är magstarkt och faktiskt helt sinnessjukt | Nöje

Det är lite som att filmen hela tiden skriker åt mig ”titta, titta på mig, titta på vad jag kan göra” när den högst medvetet forcerar alla skräckspärrar och yxmördar ett litet gulligt barn redan i öppningsscenen. SÅ BRA ÄR ”TERRIFIER 3″SkräckUSA. Av Damien Leone. Med David Howard Thornton, Lauren LaVera, Samantha Scaffidi, Margaret Anne Florence, Elliott Fullam. Längd: 2:05. Från: 15 år. Premiär på bio 25/10.Visa merJag tycker inte att man är Siewert Öholm om man har invändningar mot den här typen av extremt underhållningsvåld. Det är magstarkt, och faktiskt helt sinnessjukt. Men i längden blir det också ganska avtrubbande och tråkigt. Det finns ändå en kreativ gräns för på hur många sätt man kan slakta och stycka människor inför deras närmast anhöriga, och efter ett tag så börjar upplevelsen kännas – inte som en film, utan som ett ondskans nöjesfält där attraktionerna är utformade främst för att se om du kan klara dem utan att spy och bryta ihop.Där någonstans tror jag också vi hittar kärnan i fenomenet ”Terrifier” som under de senaste åren gått från att vara indieskräck gjord för småpengar till att knocka Jokern från amerikanska biotoppens förstaplats. Den känns nämligen väldigt mycket som en challenge, och i nästa led en snackis där det räcker långt att man varit galen nog att ens se den. Som splatterfest är den också tacksamt polariserande mellan haters och lovers.Vågar du kolla?Men en avgörande faktor är förstås också den visuellt oförglömliga karaktären Art the clown, som bortom våldet ändå gör ”Terrifier” till en film utöver det vanliga. Att clownen faktiskt halshöggs i den förra filmen är ett mindre problem, för allt som är demoniskt går att återuppliva, och i det tidigare offret Victoria Heyes har han numera även fått en medbrottsling.Deras mål är att döda människor, lite i största allmänhet, men Sienna Shaw, överlevaren från den förra filmen, i synnerhet. Sienna har i sin tur precis fått permission från den psykklinik där hon processat sin ptsd under de senaste fem åren. Tanken är att hon ska fira jul med släkten, vilket naturligtvis är en dålig idé för alla utom Art.Den halva av filmen som utspelar sig i familjens juliga hem känns ungefär lika autentisk som en dagsåpa på tv. Replikerna är stendöda, och släktbanden odlas uppenbart bara för att Art senare ska kunna plåga Sienna lite extra mycket.Även tidshoppen i filmen är hyfsat överflödiga, samtidigt som den i princip saknar rytm. ”Terrifier” bygger inte spänning, accelererar inte mot något klimax, och är inte fyndigare än att den återvinner ”Here’s Johnny”-scenen från ”The shining”.Men här finns en stor säck, lastad med motorsåg, flytande kväve, hammare, bomber, råttor samt ett rejält rör, och att följa hur Art fördelar sina blodiga klappar är väl egentligen ”Terrifiers” mest funktionella röda tråd. Den förvridna skräcken möter julens mest groteska kitschfaktor på ett lyckat sätt som expanderar mördarclownens mer komiska repertoar. Det är också den bisarra humorn som är det bästa med filmen. David Howard Thornton i huvudrollen känns som ett slags upprättelse för alla mimartister där ute, och är uttrycksfull på ett sätt som går rätt in i märgen. Jag föredrar nog till och med hans kusliga lössläppta galenskap framför Joaquin Phoneix-Jokerns mer konstnärligt tillgjorda leende.Men det räcker inte, när filmen faktiskt ofta slarvar bort sitt huvudnummer, Art, på ett sätt som får mig att undra om det handlar om inkompetens eller om det är med flit som den är så här dålig.