Netflix ”Det perfekta paret” ett underhållande tomt skal | Nöje

Liev Schreiber och Nicole Kidman i ”Det perfekta paret”. Foto: Hilary Bronwyn Gayle / NetflixDen nära nog värdelösa – eftersom vi fortsätter läsa kan den inte vara usel – deckaren du och jag läser på stranden. Den där ”jättegamla” actionfilmen som är proppad med klichéer som exempelvis en sovjetisk skurk eller massa explosioner. Många tv-mordmysterier med rika familjer i fokus. Naturligtvis kan allt nämnt och allt glömt vara underhållande. Gemensamt är att serierna och filmerna är som urholkade skal, om än med den sortens personlighet och syfte som innebär stundens njutning och därefter inget, överhuvudtaget. ”DET PERFEKTA PARET”Manus: Jenna Lamia. Regi: Susanne Bier. Med: Nicole Kidman, Liev Schreiber, Eve Hewson, Billy Howle, Dakota Fanning, Meghann Fahy, Ishaan Khatter, Donna Lynne Champlin, Jack Reynor, Mia Isaac, Sam Nivola med flera. Premiär: 5 september på Netflix. Visa merNetflix ”Det perfekta paret” är en sådan serie. Lyxig, glassig och snyggt förpackad när det gäller produktionsdesign, kostym och filmfotografi. Redan under första avsnittet går att förstå varför Netflix har gett grönt ljus till sex avsnitt; bland andra Nicole Kidman, Liev Schreiber och Dakota Fanning på rollistan, baserat på en säljande roman av Elin Hildebrand, en inledningsvis saftig handling som utspelas i Nantucket, allt som allt kommersiellt guld i formen av bingevänlighet. Eve Hewson som Amelia Sacks och Meghann Fahy som Merritt Monaco. Foto: Hilary Bronwyn Gayle / NetflixDakota Fanning. Foto: Seacia Pavao / NetflixSom i alla dessa serier – tänk typ ”Big little lies” men med mer romantik – och som titeln antyder finns det perfekta paret självklart inte heller i ”Det perfekta paret”. Här tar premissen avstamp i ett bröllop och ett dödsfall. De misstänkta är många och avlöser varandra lika ofta som lögner uppdagas och svek dras fram i ljuset. Stundvis är ”Det perfekta paret” en rolig åktur. Emellanåt tar det melodramatiska över. Mestadels tvekar man kring sitt engagemang för rollfigurerna, men nästan varje gång så sker kommer ett härligt komponerat dialogstycke antingen så absurt att det blir kul eller viktigt för intresset att man dras in i seriens whodunit-värld ännu en gång. En smart sak: Donna Lynne Champlins gestaltning av utredaren Nikki Henry, en rollfigur som blir tittarens ställföreträdare i Nantuckets rika värld. Hennes ansiktsuttryck är vårat när vi hör och ser ett bortskämt slöseri få ens kan drömma om. Ingen utöver de mest högtravande kan därför påstå annat än att ”Det perfekta paret” lirar från start till mål, om än med sämre kontroll ju längre distansen blir. Efteråt finns endast ett eko av handlingen kvar i tankarna. Det ekot blir snabbt svagare. Visst var det hela ganska meningslöst ändå?