Sjöström och Ståhl ger besked om OS 2028 | OS 2024

En OS-final kan vara över på 24 sekunder för Sarah Sjöström, eller någon timme för Daniel Ståhl.Vägen dit är lång med stenhård träning som emellanåt varvas med avslappning under träningslägret i Sydafrika. Efter en vandring bland vinrankorna sätter sig två av Sveriges största OS-hopp vi poolkanten.Det är januari när Expressen träffar OS-guldhoppen, som i praktiken bor grannar i Kapstadens vindistrikt och tränar på samma anläggning. Daniel påpekar glatt att Sarah fått färg, och simmerskan bekräftar att hon aldrig varit så solbränd. Ibland turas de om med vikterna i gymmet. När Sarah simmar så kastar Daniel diskus några hundra meter bort. Nu träffas vi i det hus som Daniel och hans träningsgäng hyr på en vingård. Bakom dem, grönskande vinrankor, där druvorna börjar mogna till sig. Ett gäng äldre golfare puttar på vingårdens golfbana lite längre bort. I horisonten tornar bergen med mjuka vita moln. Uppladdningen är i full gång för Paris i detta paradis.De har förstås träffats förut, några gånger socialt, men annars mest inför OS. Tokyo 2020 blev speciellt eftersom Japan hade tuffa coronarestriktioner och den svenska truppen isolerades under förlägret i Fukuoka och under tävlingen. Men där hade Sveriges olympiska kommitté ordnat ett stort rum med bland annat sällskapsspel, och det blev fullt vid borden. Planen var att OS-deltagarna inte bara skulle träna och sen sitta i sin ensamhet på rummen och kanske grubbla för mycket.– Vi lirade yatzy och kortspel vid sidan av träningen så vi lärde känna varandra och sedan åkte vi till OS-byn tillsammans. Man boostade upp varandra på vägen, minns Daniel och Sarah nickar med ett stort leende.Hur mycket följer ni två varandra?– Jag följer Daniel väldigt mycket, men du kanske inte kollar på mig?Det gör Daniel så klart, han ser nästan förvånad ut. Men Sarah förklarar också skillnaden för dem. Att om Daniel vill följa hennes OS-final tar det 24 sekunder, men om hon ska följa hans kast kan det ta flera timmar.– Stressen är över snabbare för dig när du kollar på oss, men vi får lida och följa dig – Gud, hur ska det gå, förklarar Sarah och Daniel ler förstående.Sarah Sjöström berättar hur de delade glädjen i Tokyo, om hur Daniel tog guld och hon silver. Att de firade tillsammans både i Japan och sen i Sverige.Nu är det OS i år, men om fyra år är det dags igen, känner ni för att fortsätta?– Jag ser absolut att jag tävlar i LA (Los Angeles 2028), säger Sarah.– Jag kör på tills inspirationen och motivationen är borta, så det är inte min sista tävling i Paris, nej, nej, nej. Målet är ju självklart att åka till LA, säger Daniel så bestämt som bara han kan göra.Sarah inflikar spjuveraktigt ”Brisbane 2032” och Daniel menar att det där får de diskutera.Det kan bli många kortspel och yatzy?– Det är kanske det som blir motivationen att åka till ännu ett OS efter LA, att spela med dig, säger Sarah till Daniel.Vi talar om hur man behåller motivationen, det är förstås stor skillnad på en gnistrande sommardag i Afrika mot en kall slaskig novemberdag i Sverige, hur man då ska kunna behålla den?Sarah menar att det känns så lyxigt att få hålla på med idrott på högsta nivån, med en skön vardag, bra människor omkring sig och förstås alla resor. Allt det gör henne motiverad.– Att vara dedikerad är nyckeln när inte motivationen finns där, och det gör den ju inte varje dag. Det spelar ingen roll vilket jobb man har, ibland är det inte så jäkla kul att gå till jobbet. Då går jag på autopilot.Daniel håller med:– Drivkraften har jag kvar och även motivationen, men sen har vi ju mörka dagar i Sverige och då gäller det att vara kreativ med vad man gör vid sidan om så man inte bara åker till träningen, man måste ha kul vid sidan om.Kan det vara så att ni projicerar en bild framför er, när du går i mål först eller när du får till det där kastet?Sarah håller med och menar att man måste veta varför man håller på.– Varför kör jag de här långa simpassen och plågar mig på det sättet, det svåra med jobbet är att hålla en viss nivå i bassängen eller med kasten. Jag har själv upplevt väldigt höga toppar och låga dalar, förr när jag var yngre. Men nu känner jag att det är lättare att ligga på en hög lägstanivå. Det är det som ger guldmedaljer.– Sarah har ju en extremt hög lägstanivå, hon har ju varit där sedan 15 år. Jag tycker att man bara ska blicka framåt och ösa på och inte tänka för mycket, säger Daniel.En annan som har hög lägstanivå är er kollega Armand Duplantis?– Ja han är grym, du kan väcka honom mitt i natten, när som helst, och bara upp nu och hoppa 6.20, säger Sarah och Daniel är förundrad över hur Duplantis kan ta högre höjder om och om igen.Att hamna högst på pallen i Paris är förstås målet för både Sarah och Daniel, men emellanåt har de inte gjort det och vi talar om hur känslorna går då. Sarah har ju sju VM-silver i rad på 100 meter frisim.– Jag har varit besviken, arg och funderat på vad jag gjort fel, men sen har jag gått vidare med livet, säger Sarah.– Jag har också fått silver och många åttondeplatser. Det är klart att man blir förbannad och ledsen först, men sen är det bara att ge igen och prova på ny kula, säger Daniel, och menar förstås diskus.De två svenska stjärnorna verkar helt ense om hur man ska tackla motgångar, och en viktig del i det menar de är att de har bra team runt sig, som stöttar. Även här i Sydafrika hänger de ihop med sina träningskompisar. Daniel, hans flickvän Fanny Roos och hennes kulstötarkollega Wictor Petersson samt den alltid leende tränaren Staffan Jönsson gör det mesta ihop. Några större utflykter har det inte blivit för Daniel, under många av dagarna köra han dubbelpass, både styrketräning och kast.Sarah Sjöström däremot har haft både fästmannen Johan de Jong Skierus och ett gäng vänner nere på besök. Det har blivit hajk i bergen och besök vid Godahoppsudden, samt på en pingvinstrand.Ett träningsläger som detta blir som en oas i vardagen. Inte som när håret fryser på Sarah efter ett långpass i Eriksdalsbadet, eller när Daniel får pulsa i snö och inte kunna kasta utomhus. De skiner båda i kapp med solen.– När det väl är vilodagar får man vara kreativ och snacka ihop sig med gruppen. Men det blir mest poolen för mig, och sol, säger Daniel.Även om Sarah varit ganska aktiv så säger hon att det är på träningsläger man faktiskt kan göra ingenting, och återhämta sig. Men hon undrar om inte Daniel är sugen på att testa någon av alla de omkringliggande vingårdarnas vinprovningar.– Nej, det är hårdträning än så länge, senare kanske.Sarah förklarar att man kan spotta ut vinet, men känna rätt mycket av smaken ändå. Det brukar hennes simmarkollega Michelle Coleman göra. Daniel verkar inte helt övertygad.Han vrider på överkroppen.Är du bara stel efter ditt enorma träningspass om morgonen?– Nej, det är bara obekvämt att sitta upp på solstolen, annars är det lugnt. Jag är skadefri och mjuk i kroppen och är stark, så det känns bra.Sarah förklarar att det är lättare att pressa kroppen när man får träna i värme. Lederna gör mer ont hemma, speciellt när det är minus 15 grader.– Det är lyxigt att kunna vara i väg och pressa gränserna i solen.Som tonåringar hade de förstås drömmar om en plats i solen, men kanske inte att det skulle bli så här. Sarahs drömmar var att bli fotograf eller journalist, hon gick foto på gymnasiet. Det har hon nytta av i dag med alla postningar på hennes sociala sidor.Daniels tonårsdröm var en annan än att stå i diskusringen.  – Det var ju att lira med Mats Sundin och Foppa i Tre Kronor i hockey. Eller att bli skådespelare med Micke Persbrandt eller med Peter Stormare, säger han.Sarah menar att det kan han ju ändå göra efter diskuskarriären. Tävlingsmänniska som han är. Drömmarna som unga handlade om en annan framtid än den som i stället gjorde dem till idrottsvärldsstjärnor. Men det finns förstås nya drömmar, när motivationen slocknat, när de unga och piggare kommer i kapp och förbi.– Jag tar ett år i taget och försöker att inte planera hela tiden. Det känns som att det tar för mycket på krafterna och just nu fokuserar jag på simningen och några grejer vid sidan om. Planera bröllop och sådant. Och kanske familj i framtiden.Många idrottare som slutar blir tv-kommentatorer, en del börjar studera eller gör något helt annat. Är framtiden något som oroar er?– Plugga och jobb det får jag ta sen, det är ingen stress med det. Man får passa på att leva det här livet tills man känner att – nej, nu är det stopp – nu blir jag inte en bättre idrottsman, säger Daniel Ståhl.– Jag lever fram i livet nu – jag älskar livet.Trots att de bägge två svalkar benen i poolen så svettas de snart lika mycket som i gymmet och vi söker oss in i skuggan. På Daniels bord ligger tärningarna redo för kast. Det blir några partier. Fyrtal, kåkar och glada tillrop. OS-finalen i Yatzy slutar med dött lopp.Men helt ärligt, vem är bäst av er?– Det är bara tur, svarar Daniel Ståhl.– Och inte lika mycket förberedelser, skrattar Sarah.