Insidan ut filmrec: Kan inte tänka mig en mysigare pedagogisk stund | Nöje

Lust och romantik eller vad man nu vill kalla det existerar helt enkelt inte i den nu 13-åriga Jennys mer hormonstyrda hjärna. Det är ett beslut som inte helt går att bortse från, för nog borde man med lite finurlighet ha kunnat inkludera även den biten. Särskilt eftersom alla de andra nytillkomna känslorna är så oerhört träffsäkra och roliga.SÅ BRA ÄR ”INSIDAN UT 2″AnimeratGGGUSA. Av Kelsey Mann. Med amerikanska röster av Amy Poehler, Maya Hawke, Ayo Edebiri, Kyle MacLachlan. Längd: 1:36. Från: Barntillåten. Premiär på bio 17/7.Visa merDet börjar med att det där pubertetslarmet helt enkelt börjar tjuta, vilket får en liten armé av byggnadsarbetare att rusa in, skapa kaos i Jennys medvetande, och installera en ny och hyperkänslig kontrollpanel. Främst på kommandobryggan står inte längre Glädje (Poehler) utan Ängslan (Hawke). De övriga nykomlingarna är Avundsjuka, Pinsamhet och Ennui som mest ligger på en soffa och rattar sina reaktioner håglöst från en smartphone-app.Det är fyndigt, även om Ängslan är den psykologiskt mest komplexa känslan, då hennes funktion också är att planera för framtiden och förutse faror, vilket ibland går till paralyserande överdrift. Särskilt när Jenny åker på hockeyläger och börjar kämpa, både för att bli hockeystjärna, men också för att få nya, äldre och lite coolare vänner. En situation som gör att alla de gamla känslorna inklusive den magiskt skimrande självkänslan kastas längst bort i hjärnans mörkaste skrymslen, varifrån de måste kämpa sig tillbaka och rädda Jenny från det totala sammanbrottet.Jag kan faktiskt inte tänka mig en mysigare pedagogisk stund än att se detta med en tweenie eller ett barn i nedre tonåren. För det är något med de här tecknade figurerna som liksom desarmerar alla annars så laddade ämnesområden (utom sexualupplysningen då). Ja, vem som helst, oavsett ålder bör kunna le åt detta, och i ett återkommande skämt där tant-känslan Nostalgi motas bort (hon kommer för tidigt) så anas potential för Jenny-filmer i ännu fler faser av mognad.Men som upplevelse så är nyhetens behag från den första geniala filmen lite borta, och då berättelsens ram är nästan exakt densamma så hade det suttit fint med lite fler nya kreativa grepp. Fast jo, här finns en medvetet fult tecknad och talande magväska som dröjt sig kvar från Jennys barndom som är direkt psykedelisk, och de nytillkomna perspektiven kring att bli stor och inte alltid tycka om sig själv längre, känns i själen.Det är som Glädje själv sorgset säger när hon nu får kämpa för att rymmas med de andra känslorna: ”Det är kanske det som händer när du växer upp. Att du känner mindre glädje”.