Fanns ingen räddning – det bästa laget vann | Fotboll

England föll i EM-finalen mot Spanien. Foto: FILIP SINGER / EPANågon underdogmentalitet var det emellertid inte tal om på Berlins gator. Spanien bäst i turneringen? So what. Glöm det. Glöm Danmark. Slovakien. Och resten.Nu händer det. Alla var här för att se det. I den tyska huvudstaden fick man ägna söndagen åt att kryssa fram genom ett hav av orubblig engelsk framåtanda, en genomromantisk optimism inför ännu en mästerskapsfinal, och ärligt talat, hur många gånger kan man stupa på mållinjen? Till slut måste det väl hända?Englands olyckliga fotbollsarv är ett skäl att gilla när det går bra för dem, det skapar spännande dynamik, får en rolig fotbollskultur att leva, men genom att titta på deras motståndare i den här turneringen har man inte behövt söka efter anledningar på samma sätt.Spanien har sett ut som Europas bästa fotbollslag i varje stund av EM med ett kanske-undantag för förlängningen mot Tyskland. England? Inte i någon med ett kanske-undantag för en halvlek mot Nederländerna när målet de lyckades göra kom från en tveksam VAR-straff.Deras väg hit har broderats ihop av gastkramande ögonblick. Från premiären mot Serbien i Gelsenkirchen har det inte löpt någon röd tråd, inte vilat på någon ideologi. Bakom framgångarna finns ingen idébakgrund eller sanning som är svår att upptäcka. Englands sommar har varit vad den sett ut som, en mästerskapsresa med försvinnande små marginaler, bra sammanhållning och individuell briljans vid osannolikt nödvändiga ögonblick.Här kom de till finalarenan, och logiken fanns där för alla att se.Spanien skulle vinna.”Var nästan poetiskt”Matchbilden man föreställde sig gav sig till känna nästan direkt. Efter sisådär tre minuter vann England bollen på allvar för första gången. Phil Foden spelade den snabbt hem till Jordan Pickford som hamnade under press, lyckades fiffla ut den till Kyle Walker som slaskade upp den 50 meter mot Harry Kane som var chanslös i duellen.Spanien började om.EM:s dark-arts-mästare gjorde ändå en godkänd första halvlek, i synnerhet defensivt, hällde grus i de la Fuentes hastiga passningsmotor. Backlinjen drog ned på tempot. Pickford slog långt med högst varierande resultat, resten krigade om andrabollar, sökte frisparkar, fick frisparkar, retade upp spanska spelare. Inget kladdande, inga onödiga risker, megatätt mellan lagdelarna, frustration. Lyssnade man riktning noga kunde man nästan höra ledordet som ekar i historien: Awaaaaaaaaay.Det var nästan poetiskt, att den här rekordbegåvade generationen dök upp i finalen och spelade snudd på Tony Pulis-inspirerad urbrittisk defensiv med alla bakom bollen, och därefter agerade efter devisen att det bästa läget är om bollen är så långt borta från målet som möjligt, så skicka den dit nu innan någon blir riktigt arg.”Det här var läget för England”En kort stund verkade matchen nästan vara på väg att tippa åt deras håll. Spanien gick av planen frustrerat i halvtid, och till råga på allt byttes Rodri ut skadad i halvtid mot Zubimendi, en duktig spelare, men inte Rodri.Det här? Det här var läget. Och så gjorde Nico Williams mål direkt.  Foto: ANDRE WEENING/ORANGE PICTURES/SH / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBLDani Carvajal öppnade England med en galactico-pasning, en djupledsboll av sån oerhörd kvalitet att ingen på planen hängde med, inte ens Lamine Yamal – så klart – som fick rotera 90 grader med kroppen för att förstå vilken yta den hade studsat in i innan han gled sömlöst längs backlinjen och serverade Nico Williams – så klart – med perfektion. Det var den andra halvlekens första anfall, det var den här turneringens bästa lag i ett signaturögonblick.”Kvitteringen såg teoretiskt omöjlig ut”Spanien spelade ned England i brygga. Olmo borde gjort 2-0. Williams sköt strax utanför. För Southgate fanns en obekväm situation att hantera: Hans kapten, Harry Kane, vandrade runt som en förvirrad älg längst fram, utan rätt fysiska förutsättningar och gav sken av att spela med försiktighet efter att ha blivit varnad i första halvlek.Efter en timme gick det inte längre. 2-0 var en tidsfråga, kvitteringen såg teoretiskt omöjlig ut. In kom Ollie Watkins, två fler ben än innan, och bara en liten stund senare Cole Palmer, ett vift med trollspöt som gick att förstå.  Foto: ANDREW MILLIGAN / STELLA PICTURES / PADet var ju också allt Southgate inte ägnat sig åt fram till semifinalen, aktiv coachning, en gnutta risktagande, och det belönade sig. England smällde på lite mer i några dueller, sträckte backlinjen med Watkins någon gång i alla fall, vann bollen lite högre vid ett eller två tillfällen – och ur ingenting skickade Palmer plötsligt in kvitteringen med ett utsökt vänsteravslut.”Inget att häckla England för ”Men den här turneringen hade ett rättvist scenario i sig, och det skulle gå segrande. Om det enda test som återstod var att spela finalen oavsett hur den utvecklades, oavsett om England hade lyckats snirkla fram ännu ett mål utan att egentligen tjäna ihop till det, så reste sig Spanien för att radera ut alla tvivel.  Foto: IMAGO/HEIKO BECKER / IMAGO/HMB-MEDIA WWW.IMAGO-IMAGES.DESlutskedet blev en demolering, en maktdemonstration av laget som hade något att falla tillbaka på, ända tills dess att Mikel Oyarzabal störtade in 2-1-målet efter ett anfall som såg ut att få de engelska spelarna att fråga sig om det ens är tillåtet att spela fotboll på det sättet.Det är också det som är skillnaden. Guldmålet var, precis som Spaniens första, ett utmärkt exempel på vad deras idédrivna förmåga att spela fotboll tillsammans skapar mot elva spelare som går från match till match och håller tummarna för filmiska slutscener.Finalförlusten är inget att häckla för engelsk del. Vägen hit har varit full av underprestationer, men det här var okej mot en överlägsen motståndare. Det är till och med mer än okej att förlora mot Luis de la Fuentes lag, att inte hantera Yamal och Williams, eller Fabian Ruiz, eller Olmo, eller avbytarna, eftersom de har en formel som brukar vinna till slut. Spelare och idéer vinner ofta mot bara spelare, och det är samtidigt lätt att glömma bort vilket lag England inte mötte i den andra halvleken, det som både Pedri och Rodri hade skadat ut sig från.Europa har ett landslag som är bättre än alla andra. Det blev mästare.