• 2024-07-14

En ny kultur är här – det gamla England är borta | Fotboll

En ny kultur är här – det
gamla England är borta | Fotboll

Ingen mästerskapsera har varit lika framgångsrik som den Gareth Southgate basat över sedan 2018. Foto: THANASSIS STAVRAKIS / AP TT NYHETSBYRÅN Foto: THILO SCHMUELGEN / REUTERS BILDBYRÅNEtt bedrägligt lugn vilar över Berlin inför söndagens final. Vid den stora affärsgatan Kurfürstendamm ligger Uefa:s ”EM-ambassad” precis intill den halvt sönderbombade Gedächtniskirche. En scen står riggad för finalfesten, men någon tidig start på den, något tempo eller någon uppladdning, det är det inte tal om.Ett roligt och tråkigt EM tar slut nu, färgglatt och levande vid sidan av planen hela vägen och till en början även på den, innan fotbollen stannade upp och blev långdragen. Europa har levt upp i Tyskland, små fotbollsnationer har gjort stora avtryck, stora spelare desto mindre – och frågan är vad som har fungerat sämst, tågtrafiken eller Englands spel.”Identiteten som kronisk förlorarnation är död”Jo, så är det, trots att det är final runt hörnet.Att just England ska spela en enorm fotbollsmatch här går ändå inte att ta miste på. Rotherham United, Portsmouth, Aston Villa, Ipswich. Bara i dag (lördag) känns det som att jag har gått förbi en majoritet av alla matchtröjor i det engelska ligasystemet, men något buller, någon okontrollerad fylla, män som peppar varandra och tar sats innan de glider på mage på krossat glas till jubel och applåder utanför barer – det syns inte till. Längs Berlins gator smyger i stället en tyst, förväntansfull, engelsk fotbollspublik runt, utan att ge sken av någon stress, utan något hävdelsebehov. Varför skulle de? Foto: DANIELA PORCELLI/SPP/SHUTTERSTOC / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBLLäget är nytt. Som engelsman behöver man inte längre kompensera för själva fotbollen. Ingen mästerskapsera har varit lika framgångsrik som den Gareth Southgate basat över sedan 2018. Plötsligt är deras landslag ett av Europas och världens mest stabila i stora turneringar. Den melankoliska, ironiska inställningen, identiteten som formades av England som kronisk förlorarnation, är död.”Visst går det att sakna vissa sidor av raggarlaget?”Fram till nyligen var engelsk landslagsfotboll driven av katastroftänk och personkult, av färgstarka hjältefigurer, eller antihjältar. Paul Gascoignes fyllor. David Beckhams frisyrer. Steve Gerrards captain-fantastic-stil. Underbarnen Michael Owen och Wayne Rooneys löften om att servera sitt folk allt de någonsin drömt om. John Terrys sliriga omdöme. Bråk mellan spelarfruar. Otrohet. När den oundvikliga förlusten väl inträffade fanns det alltid tio grejer att skämmas för i anslutning till själva floppen. Foto: BILDBYRÅN HBMycket av det som rensats ut är ingenting att romantisera. Englands landslag har varit fullt av spelare som begått grova övertramp eller haft svåra problem.Men det går att sakna vissa sidor av raggarlaget England, deras massproduktion av melodramatisk historia. Det satte egen prägel på turneringarna, stod för oöverträffat drama, ofta genom att implodera på snöpligast möjliga sätt, man kunde inte räkna med att själva fotbollen skulle leva upp till förväntningarna, men vara säker på tabloida skandaler och hårresande misstag. Hela vägen in på mållinjen var det likadant. Det är lätt att glömma, men Gareth Southgate fick jobbet eftersom hans företrädare, Sam Allardyce, hällde i sig litervis med vin och glatt beskrev för två undercover-reportrar från The Times hur man skulle göra för att bryta mot regler innan han häcklade Roy Hodgson.”Declan Rice har aldrig druckit en öl i sitt liv”När man ser den försiktiga, ödmjukt spatserande publiken här i Berlin – nästan ingen gång har engelska supportrar pekats ut som problem under hela EM – är det som om landslaget och dess publik gemensamt valt att gå in i en ny roll.Det här är det trevliga England. Håller upp dörren, väntar på grön gubbe, har…har några av dem till och med solkräm på sig? John Stones och Harry Kane spelar EM i häpnadsväckande vanliga frisyrer. Declan Rice har aldrig druckit en öl i hela sitt liv, fick vi veta häromdagen. Ingen har blivit utvisad. Phil Foden har inte ens sparkat en vattenflaska när han blivit utbytt. Declan Rice har aldrig druckit en öl i hela sitt liv. Foto: DAVE SHOPLAND/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBLAlla kommentarer efter matcherna har gått efter devisen lågaffektivt bemötande. Det enda stressmomentet? Jude Bellinghams obscena gest i åttondelen, men i stället för att löpa linan ut bad han förbehållningslöst om ursäkt och kablade ut en lika barnslig som gullig låtsasbortförklaring.En helt ny kultur har uppstått, och den kommer främst från revolutionären Southgate som drivit tesen att landets oförmåga att göra bra ifrån sig i mästerskap bland annat härstammar från allt röj. Tänk, sa han med varje ord och handling, om fylla, slagsmål, syndabockskultur och huliganism inte nödvändigtvis hjälper oss till finaler. ”Southgate ifrågasattes med rätta”De senaste veckorna har illustrerat kraften i förändringen. Southgate ifrågasattes med rätta vitt och brett för sin taktiska oförmåga medan England snubblade fram med minsta möjliga marginal. De tappade kontroll över matchen mot Serbien, förtjänade att förlora mot Danmark, slog knut på sig själva mot Slovenien, var sekunder ifrån att åka ut mot Slovakien och minuter från samma öde mot Schweiz innan straffsparkarna förkunnade avancemang.Efter segern i kvartsfinalen ändrades stämningen. Southgate hade motbevisat alla tvivlare, hette det i stället, man borde ha trott på honom hela tiden. Även här i Tyskland var irritationen mot lagets spel påtaglig hela vägen till matchen i Düsseldorf, och skiftade därefter.Nya förklaringar har kastats in i diskussionen. Det är okej att spela dåligt, kolla på Frankrike under Deschamps, det var en slug plan, han har anpassat sig, bra fotboll är vinnande fotboll, och omvärlden förstår helt enkelt inte vad han håller på med.”Kedja fast honom vid skrivbordet”Upprinnelsen till finalen har därför blivit speciell. Engelska medier har kapitaliserat på känslan av revansch tillsammans med Southgate och i stället reservationslöst börjat hylla honom. Inte så konstigt efter landets första mästerskapsfinal utanför egen mark och en andra på två EM, förstås. Men skiftningen är smått bisarr. På två veckor har flodvågen av önskemål om att skicka honom till giljotinen bytts ut till uppgifter om att han ska adlas. Southgate fick mana alla till lugn dagen innan finalen eftersom han inte kunde ta ställning till sin framtid nu, trots ropen om förlängt kontrakt. ”Kedja fast honom vid skrivbordet”, skrev någon. En väggmålning av Southgate. Foto: IOANNIS ALEXOPOULOS/LNP/SHUTTERS / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBLI ett inte lika nyfrälst land hade kritiken mot spelet vunnit laga kraft trots finalplatsen. England har inte varit bra, även om England har spelat riskminimerande och tråkigt borde det gjorts långt bättre. De har anlänt till Berlin med alldeles för små marginaler och egentligen gjort en bra halvlek av tolv, besegrat ett lag som de inte inte nödvändigtvis borde vinna mot: Nederländerna.Men Southgates insatser för att avgifta stämningen runt landslaget verkar slå ut negativiteten, pressa undan nyanserna. Lugnet äger hela utrymmet, något som påminner om en lojalitetskult har uppstått. England behöver stöttning, inte diskussioner om förbättring.”Hans musik är hårresande”Själv har jag lite svårt för den beskrivningen. Det får mig till och med att sakna ett Glenn Hoddle-lett fiasko i Frankrike, när Gazza skickades hem innan turneringen efter en brakfest och David Beckham sparkade ned Diego Simeone. Därför gör det mig glad att de ändå valt att behålla en originaldetalj.Jordan Pickford är förmodligen hela EM:s mest provokativa spelare. Foto: SPUTNIK/ABACA / STELLA PICTURES/ABACA PRESS ABACAI veckan släppte BBC ett videoklipp där de pratat med spelarna om vilken musik de spelar i omklädningsrummet eller bussen.Till slut får Kieran Trippier frågan. Han styr aldrig musiken själv, säger han, men…– Men Pickford lyssnar på ravemusik. Hans musik är hårresande.Tripper lägger handen för pannan.Själv ler jag stort. Pickford har broderat in texten ”Get the rave on” på sina skor. Var man än vänder blicken finns samma röriga tema. Hans förfäder bytte namn till Pickford från Pigford. På riktigt. Hela hans karriär marinerats i jargong och elakheter. Pickford är ständigt hånad för sina korta armar, med bakgrund i Sunderland brukar han mötas av en uppblåsbar T-Rex när han kommer till Newcastle. Ett vandringsskämt är att världens minsta pub skulle heta ”The Pickford Arms”. Och han är till synes helt obrydd. Tvärtom är han förmodligen hela EM:s mest provokativa spelare. Grimaserar mer än han räddar bollar.Skulle England, mot förmodan, slå Spanien i kväll vill jag helst se Pickford lyfta pokalen, om inte annat som ett avsked till det England som var.