England har vandrat en helt obegriplig väg | Noa Bachner

”I Dortmund fick vi se ännu en sida av Gareth Southgates England, ett av fotbollshistoriens konstigaste finallag”, skriver Noa Bachner. Foto: NIGEL KEENE/PROSPORTS/SHUTTERSTO / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBLNoa BachnerRegnet hade upphört precis i tid, himlen färgats rosa. Om jag får välja två fotbollslag, en arena, en turnering och ett skede av den vet jag inte hur många alternativ som skulle placera sig före England mot Nederländerna i ett fuktigt Dortmund med en EM-final i potten.Precis innan Uefa:s pyrotekniska (!) och lite härliga (!?) innan-match-ceremoni skulle dra i gång promenerade Gareth Southgate ut för sig själv på Westfalenstadion. Han hade samma ödmjuka uppsyn som vanligt, kisade med ögonen, kryssade mellan bollkallar och flaggor och vände sig mot den vitklädda kortsidan för att applådera och vinka mot den engelska publiken. Hur många som såg honom vet jag inte, men han fick lite respons, trots den dånande musiken som kom från högtalarna, trots den förkrossande orangefärgade väggen på andra sidan. Och ingen kastade ölglas mot honom.Bara en sån sak. På söndag blir han historisk. Väl? Jo, så måste det vara. Ingen annan förbundskapten kan någonsin ha gått hela vägen till en mästerskapsfinal och fått ölglas sulade mot sitt huvud för att spelet är så förfärligt längs vägen.Ingen tränare har väl heller fått mer kritik under ett mästerskap som avslutas med final? I så fall vill jag se bevis. Och få, om någon, finaltränare har förtjänat mer kritik än Southgate.  Foto: ANDRE WEENING/ORANGE PICTURES/SH / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBLEngland hade spelat både tråkigt och dåligt hela vägen hit, snubblat sig vidare med en seger under ordinarie matchtid på fem försök. Spelet har visat upp en bred palett av problem, nyckelspelarna har saknat energi och lust och på hemmaplan har det varit skrikmatch om vem som är mest sur eller har bäst lösningar. Det var därför inte utan att man tyckte sig känna igen dem när klockan tickade upp mot full tid.Här hade ett annat lag uppträtt i 45 minuter. Naturligtvis skulle spelet stämma först nu. Och naturligtvis skulle det sluta med nederlag. Här stod det engelska fotbollskomplexet redo att slå till, ett sammelsurium av förväntningar, briljans, besvikelse och paradoxer, det logiska slutet på en helt obegriplig mästerskapssommar.Allt hände med demInledningen här i Dortmund utstrålade energi, ännu mer än mot Schweiz, men problemen som format hela deras turnering – tveksamheter i beslutsfattandet, stillastående spelare, inga mönster, osynkad press – gav sig till känna.I sju minuter.Den lilla stunden räckte för att Declan Rice skulle hinna bli översprungen av Xavi Simons, som spurtade fram över den bortbjudna ytan och skickade i väg ett kanonavslut till 1-0. Foto: NIGEL KEENE/PROSPORTS/SHUTTERSTO / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBLSedan hände något. Eller allt. Allt hände med England.Spelarna uppträdde som om det stod 1-0 till Slovakien med en minut kvar. Plötsligt hängde laget ihop, så där som Alan Shearer och Gary Lineker ägnat en månad åt att vråla om att det borde göra. Plötsligt såg det ut som om Southgate hade skickat ut nyckelspelare i Real Madrid, Bayern München, Manchester City och Arsenal med en gemensam idé om hur matchen skulle genomföras, och inte var på januariturné med Litauen.Bellingham överambitiös och tröttPhil Foden gjorde sin verkliga entré i turneringen och var involverad i allt. Kobbie Mainoo satte inte en fot fel. Harry Kane tog emot, spelade vidare, löpte, sköt och träffade mål. Bukayo Saka var bäst på plan. Betalt fick de också. Kane träffades av Denzel Dumfries fot efter ett avslut och fick med sig en väldigt VAR:ig straff, en sån som säkert är rätt enligt regelboken (jag vet inte) men grävdes fram av kontrollrummet. Huvudsaken, efter missen mot Frankrike i Qatar och sakernas tillstånd här i Tyskland, var att han tryckte dit den. Det var fullt rättvist, och satte ännu mer fart på Englands spel. Saka, Foden (nära att göra mål två gånger om), Mainoo, emellanåt även den lite överambitiösa och rätt trötte Bellingham. Det var som om de fått en uppenbarelse. England nuddade bollen i offensivt straffområde 14 gånger (mot 5), slog 67 lyckade passningar i sista tredjedelen (mot 23) och 163 på motståndarnas planhalva (mot 59).Koeman spelade ut Plan BDominansen var total. Alltsammans fick Nederländerna att se ut som…England. Helt ur slag. Helt utan stadga, helt utan anfallsspel, utan tanke, som om det var elva farbröder där ute som aldrig hade träffats förut, inte kunde varandras namn. Ju längre halvleken pågick, desto mer kändes det som en kamp för att komma till visslan utan att släppa in fler mål. Koemans lag hade svårt att sy ihop tre passningar och öppnade sig defensivt. De fick dessutom Memphis Depay skadad och tog in mittfältaren Veerman, vilket gjorde livet ännu enklare för Englands tre mittbackar.Ändå kom de nära när Dumfries nickade i ribban, och när matchen började efter halvtidsvilan valde Koeman att spela ut sin plan B, eller som den heter på nederländska: Wout Weghorst. Blev ett nervöst ställningskrigFörst lyckades den sätta stopp för England, bromsa in deras framåtanda och självförtroende och förvandla anfallsspelet till den såsiga, ofarliga sörjan som präglat matcherna innan den här. Kane blev isolerad, Foden försvann, Rice började om.Sen började vi se spår av orangefärgade attacker. Det var nu, precis nu, efter en timmes spel, som Southgate kunde ha gjort något med sin bänk, försökt bryta matchens trendlinje, men det dröjde tills bara tio minuter återstod. Bellingham hade sett helt färdig ut en bra stund och var märkbart frustrerad på sig själv. Han varnades för en sen tackling och slog med handen i gräsmattan när han inte lyckas blockera en riktningslös krossboll. Men det var Foden och Kane som fick gå av. In skickade Southgate sin mest djupeldslöpande forward, Aston Villas poängmaskin Ollie Watkins, som ratats konsekvent turneringen igenom, och Cole Palmer.Vid den tidpunkten hade matchen blivit ett nervöst ställningskrig. England hade inte skjutit ett skott sedan minut 41, Nederländerna gillade det som pågick. Följer inte ett gammalt manusPlötsligt verkade allt självklart.I fem raka EM-matcher hade England gjort sitt bästa för att åka ut, och så gjorde de inte det i semifinalen, utan visade sig från en mycket bättre sida. Men nu var det slut på idéer, slut på energi och längst bak i planen såg man allt mindre motståndskraft.Bilderna på alla chanser från första halvlek fladdrade förbi. Foto: HASSAN AMMAR / AP TT NYHETSBYRÅNMen så gick Watkins i djupet, och utan att någon visste ordet av hade han raderat ut Stefan de Vrijs försök att blockera avslutet med en världsklassaktion. Hela Westfalenstadion blev ett känslomässigt kärnkraftverk. England avgör inte semifinaler i sista minuten, framför allt inte genom att fatta rationella beslut, som att byta ut lagkaptenen till förmån för någon kille från Aston Villa som inte ens IShowSpeed vet vem det är.Men det här är ett annat England, ett som inte följer ett gammalt manus, eller någon anna logik för den delen heller.Har vandrat en obegriplig väg till BerlinGareth Southgate kunde ha gjort många saker bättre under det här mästerskapet. Nederländerna var den första motståndaren som han lyckades besegra utan att möta som storfavorit, och ändå har det varit nära att ta slut flera gånger.Men han har också gjort saker bra, och inte bara här i Tyskland. Det är enkelt att tycka om honom samtidigt som man har problem med fotbollen han predikar. Han tar inte mycket i anspråk, agerar sällan med taggarna utåt, verkar inte tro eller tycka speciellt mycket om sig själv, utan försöker hela tiden leda fokus och energi i en riktning som ska göra landslaget bättre, göra upplevelsen av att spela för England så rik och meningsfull som möjligt, och för det förtjänar han beröm.Kanske har det varit nyckeln.England har vandrat en helt obegriplig väg till Berlin, nedlusad med problem de har skapat för sig själva – men på söndag leder Southgate sitt land in i en första mästerskapsfinal utanför brittiskt territorium någonsin. Det kanske inte krävdes ett taktiskt vidunder, utan bara någon som kunde ducka för ölglasen när de kom flygande.