Inga har offrat sig lika mycket som Turkiet | Noa Bachner

Noa BachnerNi minns säkert, men under sin första vecka var det här mästerskapet fullt av matcher förklädda till röjiga höjdpunktspaket. Långskott i krysset, stora nior som bufflade runt i straffområdet och vansinnig Hawaii-fotboll. Sen kröp allvaret in under skinnet och allt började handla mer om kontroll. Kontroll av ytor, kontroll av boll, kontroll av risknivåer. Kontroll av känslor.Efter en flammande start har slutspelet blivit långsamt och matcherna tråkigare.Efter 120 minuter nihilistiskt franskt arbetspass i Hamburg och Englands försök att sminka över det faktum att Gareth Southgates taktikpärm består av samlarbilder från Panini med en ny formation var det äntligen dags för Turkiet att spela fotboll igen.Effekten blev densamma som i Leipzig, där de besegrade Österrike: Det var som att träffas av ett fotbollslag från en annan planet.Inget lag har tacklat lika hårt. Offrat sig lika mycket. Borrat ned huvudet lika djupt. Trott på det mer. Turkiet har en struktur, men den är inte allt. Montella har satt ihop elva fotbollsspelare till en enhet med rundare hörn än många andra, med utrymme för impulser, en mer irrationell, pulserande fotbollsupplevelse – och ur det kommer något som lite för många av de bästa lagen saknar här i Tyskland: Personlighet.Flodvåg av utspel och irritationFörspelet hade förstås handlat om politik. En flodvåg av utspel och irritation sköljde över EM och Tyskland efter Uefas beslut att stänga av Merih Demiral i två matcher. Från turkiskt håll kom starka reaktioner, men också direkt handling: President Erdoğan skippade ett statsbesök för att ta närvaro i Berlin. Vid sin sida hade han Mesut Özil, inte vem som helst när det gäller tysk-turkiska politiska spänningar, och han markerade i sin tur tillfället med att publicera en bild på Demirals hårt kritiserade firande på Instagram.I turkiska medier kunde man i dagarna snappa upp en hel del antydningar om att laget och landet hade pekats ut och särbehandlats negativt i och med avstängningen, att Uefa ägnade sig åt dubbelmoral och hyckleri. Laget och supportrarna befann sig ensamma i en ringhörna, allt och alla var emot dem. Var det något gäng som inte ens behövde den sortens tändvätska var det Vincenzo Montellas. Men här var den. Också.Satte Nederländerna på platsAtt den höga pulsen och frenesin är det som höjer Turkiet över andra lag ska inte förta den taktiskt kompetenta turnering som Montella trots allt har genomfört. Mot Österrike hanterade de matchutvecklingen utan anmärkning, och här började det liknande. Nederländerna sattes på plats i den fysiska bataljen nästan omedelbart, och därifrån spelade turkarna. Ferdi Kadıoğlu, en av turneringens stora ljuspunkter på sin vänsterback, städade upp det han behövde när omställningarna var på gång, anfallen skötte högersidan.Nederländerna splittrades mer och mer för varje minut som gick. Samet Akaydın, mittbacken som gjorde komedisjälvmålet mot Portugal i gruppspelet, störtade in ett rättvist 1-0 på bortre stolpen – och ut bröt ett måljubel som han och hans lagkamrater äger ensam licens till under EM. Gakpo en av turneringens bästaMarken skakade. Holland var skakat. De försökte andas och bygga spel, men varje gång bollen spelades in centralt blev deras mittfältare uppkäkade. Koeman kände stressen redan i halvtid och tog in Weghorst, väl medveten om hur Turkiet hade tvingat Österrike till långsam hästsko-fotboll vid ledning. Han behövde någon att sikta på där inne.Turkiet packade ihop sig till en betongvägg framför Mert Günok, det var inte mer än 20 meter mellan fembackslinjen som höll ihop och den ensamme Arda Güler längst fram, och Nederländerna fick stå med sina spelförande backar halvvägs in på offensiv planhalva. Kanske sög det för mycket ur Turkiet, deras överflyttningar och noggranna markeringsspel avbröts bara av heroiska enmannautflyker från Güler eller Barış Yılmaz.Precis när det verkade som att Koemans fruktlösa bollinnehav höll på att bryta ned spelarna själva kom genombrottet. Depays inlägg var perfekt, Stefan de Vrijs nick också, kvitteringen ett faktum. Nu behövde Turkiet komma på fötter, ta sig bort från sitt straffområde, men det dröjde inte länge innan det blev problem igen. Foto: MATTHIAS SCHRADER / AP TT NYHETSBYRÅNNu väntar en tråkigare motståndareCody Gakpo har varit en av turneringens bästa spelare alla kategorier. Han gjorde inte det avgörande 2-1-målet, ett självmål, men hans löpning gjorde det. Utan honom hade hans lag inte varit här eller i Dortmund för att möta England nästa vecka.Turkiet behövde börja om, men kändes slagna, oförmögna att veva i gång sig själva igen efter att ha tappat greppet – men lyckades imponerande nog skapa ännu en matchbild med fem minuter kvar. Tre jättechanser. Två missar och en superräddning från Bart Verbruggen. Det räckte inte.För Nederländerna var det här inte vilken framgång som helst. Nog var det dags att göra avtryck i ett mästerskap igen, tio år efter VM-semifinalen i Brasilien, och dags att ta sig långt i ett EM för första gången sedan semifinalen i Portugal 2004. På det stora hela är det inget remarkabelt landslag, och Ronald Koeman har inte gjort mycket för att övertyga någon om att han är en remarkabel fotbollstränare – men här spelade han sina kort rätt, igen, vände en svår match och lika svår matchbild, och det mot ett lag som inte bara är bra, utan mer eller mindre spelade på hemmaplan.Nu väntar en sämre motståndare i semifinal, och tråkigare. Montellas Turkiet har varit en droppe olikhet i ett slutspel där en mer steril, likformig fotboll har härskat, med liknande mål och metod. Utförandet pendlar från hiskeligt (England) till suveränt (Spanien), men det här har varit något annat, och hela vägen till sin sista minut i EM skapade de fotbollsmatcher med ett annat djup än många andra.