Matchen som levde slutade plötsligt att fungera | Noa Bachner

Christian Eriksen. Foto: HOLLANDSE HOOGTE/SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK EDITORIAL/IBLNoa BachnerAnledningen var… Ja, vad var det? Thomas Delaneys skostorlek? Vi skulle få reda på det lite senare, för här inne var det helt tyst tills dess att ett tyskt hånjubel pressade undan varje litet spår av dansk glädje.Den rödvita publiksektionen stannade upp, som om någon tagit kontroll över högtalarsystemet och ropat: ”Sakta i backarna där borta, någon verkar nämligen ha begått lite ojustheter i anslutning till målet och Michael Oliver, kvällens engelske domare, han vill hemskt gärna titta närmare på saken”.Långsamt, långsamt riktade Oliver blicken ut mot sidlinjen, och redan då började det hurras, eftersom alla vet att det är en sorts dödsdom. Att lyckan inte har någon väg tillbaka från skärmen. Och mycket riktigt. Vad har vi här? Är det inte…? Är det inte en liten tåspets som är ute och busar i offsideposition?Så började den fasansfulla femminutersperioden på Westfalenstadion. Det var en jävla plats att spela fotboll på i kväll, och många gånger trodde man att man hade fått klart för sig varför innan den verkliga framträdde. Låt mig förklara varför. Danmark fick betala prisetKasper Hjulmands Danmark kom hit med med tre låg-energi-kryss i ryggen, utan att ha vunnit på sex raka mästerskapsmatcher, och inte nog med det. Nu skulle de möta en fullpumpad värdnation med något att bevisa. I Dortmund. I åskväder.Julian Nagelsmann hade petat årets spelare i tysk fotboll, Florian Wirtz, och bytt vänsterback. Han uppträdde med andra ord pressat.Gästerna fick betala priset: Femton minuters våldsamt angrepp från ett lag som ville röja undan alla tvivel som uppstått i samband med det konstiga krysset mot Schweiz. Vänsterkanten spelade som besatt: Både Wirtz-ersättaren Leroy Sané och Mittelstädts nye överman, David Raum, ville rista in sina platser i startelvan och tog ingen hänsyn till någonting. Resten av laget hakade på. Avslut efter avslut och ett bortdömt mål. Alltihop tonsatt av en fullt utvecklad folkfest på läktarna som stod med måljublet i halsen.Många fotbollslag hade inte pallat, men Danmark, med god hjälp av en påkopplad Kasper Schmeichel, orkade hålla fortet.Låg ett rödvitt mål i luftenInte bara det. När den första vågen hade sköljt förbi tog de över. Det var en fängslande stämning som plötsligt grep tag i hela arenan. Historiens mörkaste moln flöt in över oss, nervositeten spred sig på läktarna. I väntan på ovädret som snart skulle trasa sönder himlen hade Kasper Hjulmands lag överlevt det spöregn av tyska attacker som kom emot dem under matchens inledning. Det låg till och med ett rödvitt mål i den kvava luften.Sen drog det riktiga ovädret in. Blixtarna lyste upp himlen, regnet vräkte ned, hagel tog över, åskan dundrade fram, själva stadions hörn förvandlades till mullrande vattenfall och alla fick springa undan en stund. Många kvällar hade det varit den mest spektakulära händelsen, det man skulle komma ihåg matchen för, men inte den här.Ingen protesterade mot måletDanmark började andra halvlek bra också. Riktigt bra till och med. Något var på gång. Något stort? Kanske.Insatsen började ge sken av att kunna bära någonstans – och så satt den. Joachim Andersen hade slagit en av hela turneringens bästa passningar till Christian Eriksen (som följde upp den med en barnförbjuden nedtagning) och försvarat för tre spelare. Nu högg han in en andraboll bakom en hjälplös Manuel Neuer.Den röda sidan av Westfalensdation försvann in i sig själv, ni vet ett sånt där okontrollerat utbrott av glädje som känns reserverat för mästerskap eller stora finaler, där man kommer på sig själv med att bara sitta och le. Mest anmärkningsvärt? Ingen hade en tanke på något annat än att det var 0-1. De tyska spelarna protesterade inte, utan gick med sänkt huvud mot mittplan, utan att säga ett ljud eller försöka övertala domaren om en videogranskning. Det var mål. Danmark ledde.Då talar man ett annat språkSedan började vansinnet.För mig var det hela paketet, de fem minuterna av matchavgörande teknisk arkeologi, hur en rasande fin mästerskapsmatch som levde plötsligt slutade fungera.Vid det här laget utgår jag från att alla som läser den här texten har sett situationerna. Så låt mig vara tydlig: Jag höll inte på Danmark. Jag bara gillar fotboll. Jag förstår också att ett litet hörn av Thomas Delaneys sko var offside enligt regelboken. Att det blev rätt. Jag håller det inte som uteslutet att handsregeln kan tolkas som att Tyskland fick en rättvis straff.Men där tar det slut. För det spelar ingen roll.För det här kan inte vara rätt. Min hjärna stänger ner sitt centrum för förståelse. Om någon vill fortsätta med ett rationellt, mätbart, regelbokshänvisande resonemang som ska skapa argument för att det vi upplevde här inne var acceptabelt på riktigt, då får man göra det på egen hand. För att se värdet av det som ägde rum mellan minut 48 och 53 i åttondelsfinalen mellan Tyskland och Danmark behöver man tala ett annat språk. Räkna med andra siffror. Handla i en annan valuta. Gilla en helt annan fotboll.VAR har fungerat helt okej under EM, det finns aspekter av det som inte försämrar fotbollen, men inte heller det spelar roll. VAR är en risk, och risken är exakt den här: Att det här förhastade, klumpiga ingreppet ska visa sitt fula tryne när fotbollen bestämmer sig för att nå klimax, vara som allra bäst, men inte tillåts vara det. I kväll var en sådan kväll.Tyskland vann med 2-0. Turneringens bästa spelare så här långt, det förtjusande dribblingsfenomenet Jamal Musiala, kontrade in 2-0, men han och hans lagkamrater spelade mot ett danskt lag slaget i spillror. Inte av Tysklands övermäktighet eller åskvädret, utan av VAR.